torsdag 7 januari 2021

den här världen kanske inte känns så fin men den kan bli.

Det är ett nytt år nu, det känns skönt att vända blad även om det såklart inte gör att allting plötsligt blir bara bara för att 2020 blir 2021. Jag väljer ändå att, som så många andra, blicka framåt och tänka att det blir bättre nu.

2021 vill jag:

  • ha mindre skärmtid och sociala medier. Avfölja konton som jag inte inspireras av längre utan istället stressas av. Ta en paus från sociala medier helt några månader utspritt under 2021.
  • se mer nyheter, mindre serier.
  • läsa fler böcker. Läsa innan jag ska sova, helst varje kväll.
  • fortsätta med yoga helst varje dag, och löpning varannan dag. Längtar tillbaka till gymmet men fram till dess kör jag styrketräning hemma.
  • tömma återvinningen innan det blir överfullt. Så lätt men ändå så svårt.
  • fortsätta mina dagliga promenader på 45-60 minuter.
  • skriva min bok.
  • lära mig var alla USA:s stater ligger. 
  • inte köpa mer kläder förrän jag verkligen har ett behov av det.
  • vara snällare mot mig själv, inte älta, inte leva i det förflutna. Acceptera att det blir som det blir.
  • inte dejta förrän tidigast i april (om ens då).
  • fortsätta med min samtalsterapi.
  • fortsätta äta nästan uteslutet vegetariskt (som jag till 90 % redan gör).
  • bli gravid.
Vad tror vi om detta? 

måndag 21 december 2020

sörj inte något mer, vila i allt som är kvar av ditt liv.

Vi summerar skitåret 2020, shall we?

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jag försökte bli (och blev) gravid.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Jag hade inga nyårslöften. Hoppades även i år att slippa gå på en enda begravning. Det infriades.

3. Kommer du ha några nya för nästa år?

Nej, jag tror inte på nyårslöften. Tänker mer ha förhoppningar. 

4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Min storasyster fick sitt fjärde barn, några bekanta är gravida.

5. Dog någon som stod dig nära?

Nej och det tackar jag för. En kollega trillade ihop och dog på kontoret, vilket var hemskt och chockerande och jobbigt såklart.

6. Vilka länder besökte du?

Jag lämnade inte landet i år. Mycket på grund av corona såklart, kom inte ens till Köpenhamn!

7. Är det något du saknar år 2020 som du vill ha år 2021?

Att vara gravid/bli mamma. Och kärleken, den är alltid efterlängtad. Mer umgänge! Resor! 

8. Vilket datum från år 2020 kommer du alltid minnas, och varför?

30 augusti, min födelsedag och jag gick på dejt med han jag sen trodde skulle bli han med stort H.

9. Vad var din största framgång 2020?

Att jag konkurrerade ut en massa personer med på pappret bättre CV och fick mitt första fasta jobb som kommunikatör. Min första fasta tjänst sedan 2017. 

10. Vad är du mest nöjd med?

Att jag vågar stå på mig, utveckla, och ta fajter trots att jag är ny på jobbet. Att jag insett att jag är skitbra på mitt jobb! Att jag investerade i mig själv och la en massa pengar på samtalsterapi.

11. Största misstaget?

Att jag rusade in med huvudet före i en relation som jag kanske hade kunnat behålla om jag hade varit lite coolare. Eller kanske att jag klandrar mig själv för att samma relation inte höll.

12. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nån konstig förkylning en gång i våras en nu under hösten som visade sig inte vara covid-19. Annars bara hjärtat som fått några nya hål. Och ett tidigt missfall.

13. Bästa köpet?

Nya utemöblerna på kolonin kanske.

14. Vad spenderade du mest pengar på?

Kolonin, kläder, barnprocessen (mediciner, läkarbesök och samtalsterapi).

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?

När jag fick plus på graviditetstestet den 18 november.

16. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2020?

Monica Maac "Stark & Sårbar", The Weekend "In your eyes", Viktor Leksell "Svag", Laleh "Det kommer bli bra".

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Första halvan av året var jag nog gladare. Sen kom dippen med hösten och allt som den förde med sig.

18. Vad önskar du att du gjort mer?

Hört av mig till vänner och familj. Sprungit. Tyckt om mig själv.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?

Ältat. Gett personer fler chanser än de behövt. Stalkat mitt ex nya tjej på sociala medier. Gråtit över killar som inte vill vara med mig. Klandrat mig själv för att jag är ofrivilligt barnlös och singel.

20. Hur tillbringade du julen?

Hos mina föräldrar, som vanligt.

21. Blev du kär i år?

Ja det blev jag. Ett litet tag.

22. Hur många one night stands?

Inga engångsligg men fyra personer fick komma sådär riktigt hudnära.

23. Hur många har du nobbat?

En jag dejtade, eller det var kanske han som nobbade mig? Sommarkatten igen. Några på Tinder.

24. Favoritprogram på TV?

Kollar i princip aldrig på linjär teve, plöjer istället play-funktionerna och Netflix. Bäst i år var andra säsongen av Älska mig och den nya Kärlek och Anarki.

25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?

Jag hatar ingen.

26. Bästa boken du läste i år?

Läste alldeles för lite.

27. Största musikaliska upptäckten?

Har mest lyssnat på gamla spellistor. Men upptäckte sent på året The National, Albin Lee Meldau och Monica Maac.

28. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

Att åka på spa med mina kompisar och bada i havet på födelsedagsmorgonen.

29. Något du önskade dig men inte fick?

En graviditet. En kille.

30. Hur skulle du beskriva din stil 2020?

Som vanligt, men mer färg och mönster och en blandning av dessa! Älskar att jag äntligen hittat min stil.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Sveriges vice stadsepidemiolog Anders Wallensten.

32. Vem saknade du? 

Morfar. Och i slutet på året saknade jag han jag blev kär i.

33. De bästa nya människorna du träffade?

Träffade ju knappt några nya? Men jag svarar mina nya kollegor Heléne och Amelie.

måndag 14 december 2020

och vem vet en dag kanske att jag får kärleken åter.

Det är tungt just nu, men det är bättre. Vissa dagar tänker jag inte på honom alls, andra dagar är han det enda jag tänker på. Det är som att han har infiltrerat mig, som att jag andas honom. När jag blundar ser jag honom, på natten drömmer jag om honom. Det känns i hela kroppen av saknad, av längtan, av sorg. För jag trodde ju på honom. På oss. Jag trodde på honom när han sa

jag är ingen motgångssupporter, lova mig att du aldrig kompromissar bort dig själv, du är det bästa som hänt mig sen mina barn, jag har inte känt såhär på väldigt länge, tänk vilken tur vi hade att vi träffades

eller hans meddelande när han skrev

du är den finaste, tänk att du är min tjej, jag längtar tills vi ses!, idag är det en månad sen vår första kyss, godnatt min fina tjej

Det gör ont i mig att det kan gå från det till ingenting. Att en person bara kan stänga av, släppa taget och gå vidare. Det gör ont i mig och jag vet att jag måste släppa det och gå vidare, och det går bra vissa dagar men andra vill jag bara skrika över åkrarna ända till skogen i norr att JAG SAKNAR DIG TA MIG TILLBAKA men han vill inte ha mig tillbaka, han saknar mig inte, han vill inte vara med mig.

När jag springer i skogen där han brukade jobba, när jag ser personer i jaktkläder, när jag ser en likadan hund som han har, när jag ser något roligt jag vet att han hade skrattat åt. Då gör det så himla, himla ont.

torsdag 10 december 2020

förlåt mig för att jag ville tycka om dig.

December segar sig fram, varje dag känns lika lång som två, och det ligger en grå och blöt filt över staden. Jag tar en sociala medier-paus, för att försöka få ett avbrott, för att försöka hitta tillbaka till glädjen och inte bara känna avund eller stress. Coronaviruset fortsätter att sätta stopp för de flesta planer, och gör mig (och de flesta andra) mer isolerad än jag någonsin varit. Jag jobbar hemifrån varje dag och jag njuter av att sova längre på morgonen och kortare arbetsdagar utan pendling, men det är tråkigt och ensamt. Ibland går det flera dagar utan att jag tänker på honom, då blir jag stolt och glad för det visar ju att det faktiskt går att släppa även om man inte vill det.

Men jag saknar honom så mycket emellanåt. Det är små saker som gör sig påminda, ett skämt som jag vet att han skulle skratta åt, eller när jag ser en likadan bil som hans. Då minns jag hur han brukade vänta tills jag öppnade porten innan han körde iväg, hur han liksom drog ut på all vår tid tillsammans för att till sist vinka och sen skicka ett meddelande med minst tre röda hjärtan och att han redan saknar mig. Jag saknar honom. Jag saknar honom. Jag saknar honom.

December segar sig fram, jag försöker mitt allra bästa för att vara i nuet, inte i dået och inte i senet. Men jag längtar efter en tid som kommer, efter att lämna 2020 bakom mig, efter glada besked och efter våren.

tisdag 1 december 2020

om det var det sista du sa, så kan jag vara glad.

Jag är inte gravid längre. Jag gråter i flera dagar tills tårarna plötsligt tar slut. Jag vaknar en morgon och känner inte tyngden i bröstet på samma sätt som dagen innan, och dagen innan den. Jag tvingar mig själv att tänka att det kommer fler chanser, för det gör det ju, och att 2020 är ett skitår. Att det är bättre att lämna 2020 bakom sig, och gå in i 2021 med förhoppningen om att bli gravid och att bli någons mamma. Men det är svårt, oj vad det är svårt.

Och det är svårt att släppa känslan av misslyckande. Aldrig trodde jag att jag skulle vara 36, singel och barnlös. Aldrig. Det fanns liksom inte på kartan. Inte jag. Det känns som att jag lever någon annans liv, och att någon annan lever mitt. Det är svårt att släppa känslan av att bli bortvald, att han valde att gå. När jag läser några av mina gamla inlägg från när vi precis hade träffats är det som ett få en käftsmäll för jag minns precis hur det kändes. Minns hur jag trodde att det äntligen hade hänt, att det äntligen var min tur. Minns hur jag nästan fick nypa mig i armen för att förstå att det var på riktigt, att han verkligen sa som han gjorde, att han ville vara min och att jag fick vara hans. Då är det svårt att släppa känslan av misslyckande, att jag gjort något fel, att jag var för ärlig, att jag inte svalde orden istället för att säga dem högt. Jag ångrar mig något oerhört. Ångrar att jag sa det där om aborten. 

Det är svårt att släppa honom. Jag läser hans svar flera gånger och tänker att han verkligen släppt mig. Han har inga känslor kvar, han saknar inte mig, han ångrar sig inte. Och då måste jag hålla fast vid det. Hålla fast vid att jag gav honom chansen att komma tillbaka, gav honom chansen att säga att han saknar mig också. Jag sträckte ut min hand, men han tog den inte. Och då måste jag släppa honom, då måste jag också gå.

fredag 27 november 2020

men det gör ju lite ont och så.

Jag tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv. Kanske grät jag mer när morfar somnade in, eller på hans begravning, men annars har jag aldrig känt en sorg som denna. Jag tar ledigt dagen efter jag får veta, ligger i soffan hela dagen och sträckkollar gamla säsonger av Grey's Anatomy. Gråter när Denny dör, gråter när Miranda får missfall, gråter när Meredith ber Derek att välja henne.

Jag tror jag hamnat i en depression, eller i alla fall ett väldigt mörkt mörker. Jag ser inget ljus någonstans. Jag tycker mest att allt är skit. Ser ingen mening med livet. Det skulle ju inte bli såhär. Jag skulle inte leva ensam, utan man och barn. Jag ser alla andra gå vidare, köpa lägenhet, skaffa hund, få sitt fjärde barn. Jag förstår inte varför inget av det där kan hända mig. Och jag gräver mig längre och längre ner vid varje jämförelse, samtidigt som det inte går att undvika. För jag vill inte vara här. Jag känner mig fångad i ett liv som inte är mitt. Som att jag står utanför och tittar in, och känner inte igen mig. Det var inte såhär det skulle bli.

Jag gråter och gråter och gråter, mina ögon är svullna av tårar och jag känner mig så ensam. Två veckor efter det där telefonsamtalet med honom skriver jag ett meddelande att jag saknar honom, att jag vet att jag inte borde skriva till honom men jag saknar honom, saknar oss. Skriver att jag ville berätta förra veckan när jag fick ett plus på graviditetstestet, skriver att hela min värld rasade när jag veckan efter fick ett minus. Skriver att jag saknar honom, att jag är så ledsen att det blev såhär. Att jag hoppas han har det bra med hunden och barnen.

En dag senare har han inte svarat. Jag trodde nog att han skulle svara något. Men det är tyst och tomt i telefonen, och jag är ensam och så himla ledsen.

..................................................................................

Uppdatering:

Nästan ett dygn senare svarar han: 

Hej,

Det gör mig väldigt ledsen att höra. Så som du kämpat för att bli gravid. Jag hoppas att du kan finna orken för att inte ge upp och fortsätta kämpa mot målet. Det kommer bli bra en dag 🙏🏼 Jag tycker också det är synd att det blev så här, men jag ser ingen annan väg. Ta hand om dig.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig att han skulle svara, ändå gör det mer ont att läsa det än ingenting alls. Han är verkligen förbi oss, och det gör väl det i alla fall lite lättare för mig att också släppa taget.

onsdag 25 november 2020

jag har det hellre ont än tomt.

Det hinner gå två dagar, sen kommer det blod på toalettpappret. Jag får panik, börjar gråta, tänker direkt att det är kört. Gråter hela kvällen, varje gång jag går på toa är det rött. Googlar "blödning i graviditet" och läser om missfall och normala blödningar. Jag ligger i sängen hela lördagen, sträckkollar på gamla säsonger av Grey's Anatomy, sover och gråter. Det är lika grått i mitt sinne som vädret, jag gråter nog ännu fler tårar än regnet som slår mot rutan. Jag lämnar inte lägenheten på hela dagen.

Dagen efter skiner solen, jag passar min kompis hund och går en lång promenad. Jag googlar lite mer och börjar få tillbaka hoppet eftersom jag inte har så mycket blödning, och då verkar det inte vara missfall. Söndagen blir måndag och jag börjar tro att Pärlan är kvar för jag känner fortfarande symtom. Trötthet, frossa, huvudvärk, ömma bröst. Jag pratar med barnmorskan på kliniken som säger att jag ska ta ett nytt test om några dagar, att det är svårt att säga vad det kan ha varit för blödning. Jag beställer två graviditetstest på nätet och tänker att jag tar ett denna veckan och ett nästa. Men nog är Pärlan kvar, det tror jag.

På tisdagen är jag på kontoret för första gången på över två veckor. Det kommer inget blod och jag är nästan säker på att Pärlan är kvar. Jag är trött och somnar nästan på tåget hem, jag tänker att det måste ju vara ett bevis för att jag fortfarande är gravid. 

Sen blir det onsdag, och inget mer blod. Jag hämtar paketet med graviditetstesten och skakar när jag öppnar förpackningen. Det är så mycket mer som står på spel denna gången. Testet blinkar, det känns som en hel evighet. Sen kommer orden jag inte räknat med. "Inte gravid". Jag nästan skriker ut min sorg, tårarna sprutar och jag får ont i hela kroppen. Försöker förstå, försöker ta in.

För att göra saken än värre skriver jag ett meddelande till honom att jag saknar honom, att jag ville berätta att jag är gravid men så fick jag missfall. Att jag saknar honom och oss och att jag är så himla ledsen.

En vecka efter att jag får ett plus på stickan får jag ett minus. Jag är inte gravid längre. Det blir ingen julibebis, det finns ingen Pärlan mer och jag ska inte bli mamma.