torsdag 24 juni 2021

I waited for you, all the way through, all the way down the line.

I slutet av maj hämtar vi hem en gul labradorvalp som fått namnet Inez. Nu är vi tre i vår lilla familj, eller ja egentligen fyra för det finns en artonårig gammal katt också. Det känns verkligen som att vi är en familj. Inez är den sötaste jag sett, och var man än går med henne blir man stoppad och får glada tillrop. Det är något särskilt med hund, kanske ännu mer speciellt i en småstad där det känns mycket lättare att prata med främlingar. Jag känner mig mer hemma där än i min egen stad, jag har pratat med fler människor där än här och då har jag ändå bott här i nio år. Det är annorlunda, mer genuint, mindre avstånd på nåt sätt. Jag älskar det. Jag älskar att vakna i en tyst lägenhet på en tyst gata ett stenkast från havet. Jag älskar frukost på balkongen med utsikt över hamnen, älskar att se segelbåtarna komma och åka. Jag har saknat att bo vid havet ända sen jag bodde i England. Här är det något alldeles extra för det är lugnt. Lugnt och tyst och precis så som jag vill ha det.

Vi har det så himla bra tillsammans. Vi pratar på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare. Vi har en kontakt och en närhet som inte bara är fysisk utan även emotionell. Vi ser varandra. Vi hör varandra. Vi förstår varandra, även om vi ibland inte förstår varandra alls. Vi vill varandra väl, vi tar hand om varandra. Vi vill vara tillsammans, vill vara vi. Och även om det bara gått tre månader så känns det som tre år, men på ett bra sätt. På ett tryggt och bekvämt sätt, utan att det blir tråkigt. Vi skrattar, vi gråter, vi hoppas, vi tror. Allt gör vi tillsammans.

Vår lilla familj. Två människor och två djur. Och om allt går som det ska blir vi i början på 2022 fem i vår lilla familj. Jag som aldrig trodde att det skulle bli min tur.

måndag 19 april 2021

jag har sprungit i ett liv nu, jag sprang för att stå still.

Det finns ett vi nu. Han och jag är vi. Det känns så naturligt, så enkelt, så rätt. Jag läser era kommentarer, tänker att jag förstår att vissa av er tycker att jag är kär i kärleken och att det kvittar vem personer är, för ni läser ju bara det som står här. Ni har inte hela berättelsen, får bara valda delar, topparna och dalarna. Inte allt det där mellanmjölkiga som pågår under tiden, det som kallas livet. Och i det livet händer det ju ibland saker vi inte kan planera för. saker vi inte räknar med ska hända och sånt vi inte letar efter. Jag letade inte när han kom. Jag hade bestämt mig för att vara själv. Men livet ville annat. Och jag är glad för att jag valde att ta hans hand istället för att stänga dörren, för då hade jag kanske gått miste om allt det här.

I honom har jag hittat ett lugn jag inte varit med om tidigare. I hans famn känner jag mig trygg på ett helt annat sätt än tidigare. När hans ögon låser fast mina så är det på ett helt annat sätt. Hans läppar mot mina känns som inget annat, hans hand i min likaså. Det känns fint och härligt och underbart samtidigt som det känns lugnt och tryggt och harmoniskt. Att vara vänner först, att känna varandra utan och innan, kanske är det receptet? Jag vet i alla fall att han känner precis likadant som jag, och jag ser så mycket fram emot en sommar med honom.

fredag 9 april 2021

i jakt på ett mirakel, när det fanns precis intill.

Jag vaknar av att det susar, det blåser utanför lägenheten som ligger bara ett stenkast från havet. Jag känner hans näsa i min nacke, hans arm runt min kropp. Jag kryper närmare och somnar om igen. När alarmet ringer har jag redan varit vaken några minuter, jag har känt hans hjärtslag mot min rygg. Jag vänder mig om och möts av hans bruna ögon och sneda leende. Det är fredag och jag vaknar för första gången i hans stora säng i hans nya lägenhet i hans nya, men ändå gamla, stad. Det känns som att jag har varit här en massa gånger tidigare, fast det är första gången. 

När jag tittar in i hans bruna ögon känner jag inget annat än trygghet. Tänk att jag missat honom, trots att vi har känt till varandra i flera år, och känt varandra på djupet sedan förra sommaren. Jag har aldrig känt såhär förut. Aldrig. Aldrig känt en sån enkelhet, trygghet, närvaro, förtroende, omtanke, ärlighet, djup. Han har allt det där jag längtat efter, allt som jag saknat i tidigare relationer. Jag har inte en enda gång känt mig rädd. Osäker absolut, men det är främst på grund av logistiska och praktiska orsaker. Som det där att han precis flyttat till en stad två timmar bort med bil enkel resa. Som det där med att han vill ha barn, och inte har några redan. Som det där att jag planerar att göra mitt nästa försök att få barn på egen hand i maj. Som det där att han har en trasig bakgrund och är sårbar på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare. Sårbar men ändå så himla stark, modig och ärlig. Han lägger sitt hjärta i mina händer och jag ska göra allt jag kan för att vara rädd om det.

Jag säger att jag vill ta det lugnt, inte rusa in i något. Att vi inte behöver definiera oss just nu. Men egentligen vet både han och jag att detta är nåt annat än det vi upplevt de senaste åren. Att vi är nåt annat.

Jag har sagt det innan, men aldrig har jag menat det som nu. Att vara med honom känns som att komma hem. Det känns som han är den jag väntat på hela mitt liv.

onsdag 24 mars 2021

precis som jag vet du så väl att det någonstans finns ett skäl.

Han skickar en bild på flyttkartonger. Ska du flytta? frågar jag. Han svarar att vid påsk bär det av hemåt, han har funderat på det länge, det vet jag, men pandemin fick allt att ställas på sin spets. Han vill ha närmare till vännerna, närmare till lugnet, närmare till det som han tror är hemma. Jag skriver att då får vi passa på att ses, vi som bara setts ett par gånger på de år vi känt varandra. Vi som skrivit långa och många meddelanden till varandra, funnits där när den andre varit sårad, ledsen, krossad. Vi som peppat varandra, stöttat, hejat på, fångat upp den andre när den kraschat. Vi som alltid haft så dålig tajming trots att det funnits känslor, från och till, och i olika grad. Nu ska han flytta från staden tio minuter bort till en stad vid kusten, tre timmar bort. Det känns tråkigt och jag är lite besviken för det har känts skönt att ha honom nära. Så jag bjuder in honom på middag hemma hos mig, han har aldrig varit här förut men det känns så naturligt att han ska se var jag bor, på riktigt och inte bara på Instagram, innan han flyttar.

Det blir lördag, han skriver att han är på väg. Jag sätter igång ugnen, det står hemmagjord pizza och öl på menyn. Jag hör porten, och snart knackar det på dörren. Jag öppnar och möts av blommor och ett stort leende. Han är mycket snyggare än jag minns honom. Vi kramas inte, för det är ju ändå en pandemi, men jag vill så gärna göra det. Vi pratar, äter, dricker, skrattar. Flyttar från köket till vardagsrummet, jag sätter mig med avsikt i fåtöljen en bit bort, han sitter i soffan. Tiden bara rinner iväg, och efter några timmar säger han att han var förälskad i mig i höstas när jag var med M. Att han verkligen fick stålsätta sig varje gång han skulle ge mig råd, för han ville mig väl samtidigt som han tyckte att jag skulle dumpa M och vara med honom istället. Jag skrattar till, säger att jag inte märkte nånting, och blir lite varm och kinderna. Vi fortsätter prata om allt annat, och jag tänker om du var förälskad i mig då är jag förälskad i dig nu. Han säger att det är synd att vi har så dålig tajming, för vi har så bra kontakt på alla plan. Vi kan prata om allt. Vi vågar blotta våra svagheter, vågar visa våra sanna jag. Han är min vän först och främst, men jag känner att jag skulle vilja vara med någon som han. 

Klockan blir två och han säger att han ska ringa efter en taxi, jag säger att om han vill får han sova på soffan. Jag vill egentligen att han ska sova i min säng men jag vill inte vara något temporärt och jag vet ju att han inte vill dejta mig på grund av mina barnplaner, och att han inte vill ha ett distansförhållande. Jag går och lägger mig stolt över mig själv att jag inte föll för frestelsen, och den kortsiktiga belöningen. På morgonen när jag vaknar har han skickat ett meddelande om att han hoppas att han inte väckte mig när han gick, att han hade vaknat tidigt och inte kunnat somna om. 

Det är söndag morgon och jag vaknar ensam i min säng, i hjärnan snurrar tankar. Han skriver att han har en massa känslor som bubblat upp, och som påverkat honom mer än han trodde. På kvällen skriver han igen att han inte kan sluta tänka på mig, att han undrar om vi inte kan hitta någon lösning på detta. Jag svarar att han ju sagt att han inte vill dejta mig, eftersom jag försöker få barn på egen hand, och att han dessutom ska flytta hem. Jag vill inte flytta tre timmar bort, jag har mitt liv här och det är jag inte redo att ge upp. Inte just nu, kanske aldrig. Han svarar att han vet, att han bara får acceptera att vi har dålig tajming. Att känslorna kanske försvinner. Jag svarar att jag tycker det är synd, att det är så sällan man träffar någon som man har kontakt med emotionellt, intellektuellt och fysiskt. Att jag vill vara med någon som honom.

Det blir måndag, han skriver och frågar om jag vill ses lite snabbt, han har vägen förbi för han ska till skogen och springa. Jag kan inget annat än att svara ja, för jag vill veta om känslorna som dykt upp hos mig bara är inbillning, eller om de faktiskt finns. Jag behöver känna honom nära för att ta reda på det. Han knackar på dörren och jag tar honom i min famn, grottar ner min näsa i hans halsgrop. Han kysser mig och det är pirrigt för att det är första gången, samtidigt som det känns som vi gjort detta hundra gånger tidigare. Han stannar kvar, han åker inte till skogen och springer. Istället ligger vi i min soffa, nära varandra och pratar om allt, hånglar, och pratar lite till. Det känns så självklart, så naturligt.

Några dagar senare ses vi igen, och vi bestämmer oss för att se vad detta är och vad det kan bli. Jag säger att jag behöver lite tid, att vi måste försöka vara här och nu. Han säger att det enda han vill är att vara med mig. 

onsdag 3 mars 2021

ingen annan stör mitt hjärta, mina tankars smärta är du.

Livet går vidare. Februari blir mars, och jag mår vissa dagar så himla bra. Jag har fått bra hjälp och tips av min terapeut, hon säger att jag varje dag ska göra en snäll handling mot mig själv. Att jag ska träna på självkärlek och självomhändertagande. Så jag gör det, och det funkar för det mesta. Jag tränar och yogar, mediterar, vilar, läser böcker, målar, skriver, tänker snälla tankar om mig själv. Skriver en lista på saker jag är stolt över, saker som jag är tacksam för och sånt som jag som jag tycker om med mig själv. Jag sätter upp den mitt kylskåp och försöker att komma ihåg att fylla på den varje dag. Jag läser orden varje gång jag öppnar kylskåpet. Jag känner hur jag börjar växa, inifrån och ut. Det känns väldigt fint.

Men så kommer det andra dagar när jag hamnar i nån slags grå sörja där jag tänker alldeles för mycket på honom. Jag vill inte sakna honom. Jag vill inte tänka på honom, inte en sekund av min tid vill jag lägga på honom. Men jag blir påmind så ofta, minsta lilla sak kan trigga ett minne och då hugger det till i hjärtat. Jag hatar att jag fortfarande får ont i hjärtat, jag hatar att jag fortfarande tänker på honom, att jag fortfarande saknar honom. 

Februari blir mars, jag pratar med min läkare om missfallet. Hon säger att allt ser bra ut, att jag antagligen bara haft otur, att vi ska ändra lite till nästa gång, men att jag har alla förutsättningar. Hon säger att jag är välkommen tillbaka för nästa försök när jag är redo mentalt, fysiskt finns det inga hinder. Jag säger att jag siktar på april eller maj, och att jag hoppas på tredje gången gillt. "Det håller vi tummarna för" säger hon och vi skrattar båda två. Jag lägger på luren med en positiv känsla och lite pirr i magen. Jag känner hopp igen, tänker att det kommer gå nån gång. Vi vet bara inte när.

Mars betyder vår, en månad närmare nästa försök, en månad närmare sommaren, en månad längre bort från när det var han och jag. Jag hoppas våren kommer på riktigt med mars och att jag slutar sakna honom.

onsdag 24 februari 2021

jag undrar om du somnar tänkandes på mig ibland.

Han fyller år idag, han med de blåaste av blå ögon. Han som var min kille ett litet tag, han den vackraste av män. Jag undrar om han firar sin födelsedag ensam eller om någon är vid hans sida, om han har någon ny, om han nån gång tänker på mig.

Jag tänker på honom ofta. Inte lika ofta som tidigare, men ibland ser jag honom innan jag somnar. Ibland gör det ont i hjärtat, ibland mår jag illa av tanken på att inte få vara med honom igen. 

Han fyller år idag och jag trodde jag skulle vara där för att gratulera honom. Det känns som en evighet sen det var vi, även om det bara gått några månader. 

Jag saknar honom. Jag undrar om han nån gång saknar mig.

(Grattis M, jag hoppas du är lycklig och blir firad ordentligt. Jag saknar dig och tänker på dig ofta.)

tisdag 2 februari 2021

och hälften av dom som älskar exploderar.

Jag saknar honom. Jag tänker på honom som jag inte gjort på länge. Jag får en klump i magen och ett tryck över bröstet men jag måste blunda extra hårt för att se honom framför mig. Hans blå ögon, hans leende, hans rödlätta skägg, hans fräknar. Den vackraste av alla män, det tycker jag fortfarande att just han är. Och jag saknar honom. Jag mår illa av tanken på att vara med någon annan man, jag mår illa av tanken på att han är med någon annan, jag mår illa när jag ser en likadan bil som den han har. 

Jag hoppades så mycket på en nystart 2021, på en graviditet, på ett nytt fokus. Hoppades så mycket på att kunna släppa honom, och lämna honom i 2020. Ändå tänker jag på honom, undrar vad han gör, om det är mycket snö på landet, om han hade en bra jul, hur han ska fira sin födelsedag. Undrar om han kommit längre med planerna på att renovera och bygga till, undrar hur stor hans hund blivit, om han fortfarande har kalla händer, om hans nacke fortfarande luktar som att komma hem. Jag tänker på när vi gick i hans skog i matchande skor, hand i hand över stockar och sten, min hand på hans rygg, hans hand i min nacke. Jag tänker på hur vi satt framför den öppna spisen, varsitt glas rödvin, hans blick och orden han sa som fick håret på mina armar att stå rakt upp. Hur han kysste mig över bordet när jag kände igen citatet från den där filmen, hans skratt när vi sa samma sak vid exakt samma tillfälle. Hans glädje när jag ville kolla på jägarkompisarnas skjutna vildsvin, och när jag gissade rätt vikt och fick en kram av en av dem. Hans blick när de sa att detta är en tjej att hålla hårt i. Hans blick när vi satt nakna i hans bastu, varsin öl i handen, hans ord i mitt öra. När han stod på andra sidan stegen och lutade sig mot mig och sa "det här är nästan för bra för att vara sant" och jag svarade "kanske är det bara vår tur". 

Hans läppar i min nacke, hans godnatt, hans godmorgon, hans vi ses, hans hand på mitt lår i bilen.

Jag saknar allt, jag saknar honom och mitt hjärta gör så jävla ont. Jag vill inte vara med någon om jag inte får vara med någon som honom. Om jag inte får vara hans. Jag vill inte vara någon annans än hans.