måndag 15 juli 2019

kommer sluta göra ont om vi ger det tid.

Jag skriver och frågar om jag förstod honom rätt, om han menar att vi ska höras som vänner eller om han funderar på att försöka igen? Han svarar att han menade som vänner, skriver att han förstår att jag inte kan eller vill det men att han hoppas att jag håller honom uppdaterad om min barnresa. Han skriver att han hoppas att han snart får träffa en "Mini-S". Och mitt hjärta går sönder lite till, även om jag inte vill ha honom tillbaka så vill jag att han ska vilja ha mig. Men han vill inte, och livet måste gå vidare precis som det gjort de senaste månaderna utan honom i det. Jag vill inte falla ner i gropen, i mörkret, igen. Ändå är det precis det jag gör, jag känner mig så skör och bräcklig så när en vän ställer in våra fredagsplaner blir jag ledsen och känner mig ensammast i världen. För första gången på länge kommer mörka, mörka tankar och jag blir nästan rädd för mig själv. Jag ligger i min soffa och gråter över inställda planer och män som inte stannar kvar. Känner mig patetisk och misslyckad, vill helst av allt bara försvinna, eller i alla fall sova bort resten av helgen.

Han från Tinder blir lite sur när jag inte kan ses spontant och jag känner mig som världens tråkigaste som inte är sådär spontan och härlig som alla andra, men jag vill nog ändå veta lite innan man ska ses första gången. Så en månads konversation, skratt och förhoppningar försvinner lika snabbt som de kom till mig, det känns som att det är helt omöjligt att göra "rätt". Jag raderar hans nummer och samtalslistan för jag vill inte kunna ta kontakt mer, jag vill inte behöva jaga honom för att något ska hända. Jag ligger i soffan en fredagskväll och gråter över en person som jag inte ens har träffat, för att även de som inte riktigt finns i mitt liv försvinner. Det känns bara så himla hopplöst. Jag vill inte känna såhär men vet inte heller hur jag ska vända tankarna. Inget verkar hjälpa, varken medicin eller terapi eller goda råd. Varken att vara i ett förhållande eller att vara singel.

Jag går på en jobbintervju, den tar bara en halvtimme och de ställer konstiga frågor, säger att jag är en av fem som intervjuas, av totalt 40. Att jag ska få besked veckan efter, men tiden går och jag hör ingenting. Blir kallad till en annan jobbintervju om några veckor, samtidigt som det kommer ut en tjänst på stället där jag är nu som inte är riktigt vad jag vill men jag älskar ju arbetsplatsen. Tänker att jag måste ha ett jobb om jag ska kunna skaffa barn, men jag vet inte vad jag vill eller var jag vill vara. Tänk om det inte blir något av de tre, då står jag på ruta noll igen.

Så släpper jag allt, tänker att det löser sig och skriver till min kompis att boka flygbiljetter till Bali i november. För jag tänker att allt löser sig, det gör det alltid, kanske även för mig.

fredag 12 juli 2019

det spelar ingen roll vem av oss som har fel.

Mina kompisar säger att de inte förstår varför jag ringde, att jag inte ska höra av mig mer till honom. Att han inte ska få ha mig som ett alternativ, att han antagligen vill bli ihop igen. Jag är mer förvirrad än innan, för jag ville bara få ett bättre avslut. Känna att om det skulle hända någon av oss någonting så skiljdes vi i alla fall inte som ovänner. Jag tror inte han vill att vi ska bli ihop igen, eller jag vet att han inte vill. Och jag vet att jag inte vill, för det funkar ju inte.

Jag skriver ett mail till honom, han svarar inte.

Tack för att du tog dig tid att prata med mig häromdagen. Det var fint att få ett bättre avslut, även om det såklart också var jobbigt. Jag har funderat på det du sa om att höras när du är tillbaka, och jag känner att jag inte kommer kunna ha kontakt med dig bara som vän för det är fortfarande för mycket känslor inblandade för min del. Kanske nån gång i framtiden, vem vet. Men just nu känner jag att det är allt eller inget, och eftersom vi gjorde slut så antar jag att det får bli inget. Hoppas du förstår att jag måste göra det som är bäst för mig, för att läka mitt hjärta.

Men jag kan inte heller vara hans vän, och det krossar mitt hjärta.

onsdag 10 juli 2019

vi kastade hårda ord, alldeles för fort.

Så kommer dagen jag känner att jag måste prata med honom. Han som var mitt allt och nu är ingenting. För livet är för kort och jag vill inte ha saker osagda, vill inte att det sista vi sa till varandra var hårda ord. Jag googlar för att få reda på hans nummer som jag raderat, men jag hittar det inte nånstans så jag ber vår gemensamma kompis att skicka det. Så fort jag får det ringer jag, utan att hinna tänka efter eller analysera. Det går fram fyra signaler innan jag kommer till röstbrevlådan och hans mjuka göteborgska ger mig en klump i magen. Efter pipet säger jag hej det är jag och att jag bara ville kolla hur han mår, att jag inte hatar honom, att jag saknar honom och hoppas att han får en fin sommar. Sen går jag på middag med några kompisar, dricker en halv flaska vin och efter någon timme har han skickat ett sms att han stod mitt i maten när jag ringde, och frågar om han kan ringa senare. Senare blir för sent och efter en drink till går jag hem och ringer istället till han den där från Tinder som svarat samma kväll. Vi skrattar och pratar i 45 minuter, allt var bara ett missförstånd visade det sig. Han har fin röst, pratar småländska och vi retas med varandra innan vi säger hejdå och godnatt.

Det blir tisdag och det kommer ett sms om han kan ringa mig under dagen, han kan ta en promenad för barnen är hemma. Jag svarar att jag sitter i möte på förmiddagen men kan hitta en lucka på eftermiddagen, men han ringer aldrig så jag skickar och frågar om jag kan ringa? Han skriver att han håller på att packa bilen inför deras bilsemester till Kroatien, kan han ringa senare? Det går några timmar, sen ringer han. Och det är han. Han med den mjuka, lena rösten, det är han som jag blev kär i för nästan ett år sen, han som fick mig att känna allt det där som jag inte känt på evigheter. Han frågar om hur jag mår, hur det är på jobbet, jag berättar om mina sköldkörtelvärden och hur det kanske har påverkat mitt mående (och oss), pratar om jobbintervjuerna jag varit på. Han berättar om hur det var i Transsylvanien, säger att det var synd att jag inte var med men att han förstår anledningen. Det hade varit för jobbigt för mig att åka på en resa tillsammans säger jag och han säger att det hade varit jobbigt för honom också. Att han inte är helt okänslig, att han saknar mig också.

Han säger att han inte riktigt förstår vad som hände, att allt gick så fort och sen var det bara slut. Och så försvann jag, tog bort honom på sociala medier och gick upp i rök. Han säger att han tänkt mycket på mig, att han velat höra av sig men eftersom jag blev arg när han gjorde det så har han låtit mig vara. Han säger att han till och med funderade på att skriva ett brev, men aldrig gjorde det. Vi pratar i 45 minuter, den sista kvarten gråter jag. Han säger att jag inte ska vara ledsen, jag säger att jag saknar honom, att jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden. Om inte, om inte, om inte och alla scenarior spelas upp i mitt huvud, jag säger att jag inte ville göra slut men att det blev helt svart i huvudet och jag kastades tillbaka till uppbrottet med han i Australien när han skrev att han inte visste vad han ville längre. Att jag försökte ta tillbaka kontrollen genom att avsluta och bara skita i allt. Han säger att han inte ville göra slut egentligen, hans jag vet inte vad jag vill var mer en uppmaning om att vi behövde ändra på saker för att få det att funka. Så ingen av oss ville, och ändå gjorde vi slut.

Han säger att vi ska höras efter hans resa, men jag vet att jag inte kan det. Jag kan inte vara hans vän, jag måste vara allt eller ingenting för annars blir det helt fel i mitt huvud. Mitt hjärta går sönder lite grann, för jag älskar honom och jag hatar att jag gör det, för jag vet att det aldrig kommer bli vi igen.

Och jag vet att jag inte kan vara hans vän.

måndag 8 juli 2019

kom ihåg att känna alla sorger.

Jag vill skriva om han som jag haft kontakt med i en månad på Tinder, som jag smsat med flera gånger om dagen, skickat bilder till och blivit glad av. Han som jag skulle träffa i helgen men som bara försvann när jag blev osäker och frågade om han verkligen ville ses, han som nu inte ens svarar på sms. Han som sa att det var så viktigt med kommunikation och ärlighet, och som sen gör precis tvärtom. Jag förstår mig inte på killar, förstår mig inte på hur man bara kan trampa på folk sådär. Att inte ens bemöda sig med att skicka ett sms om att man ändrat sig, eller att man inte längre vill. Jag förstår ingenting. Jag försökte göra planer men när han var seg på att svara eller föreslå något tog jag det som att han kanske inte ville. Kanske blev han sur över det, för han svarade inte ens på min ursäkt. Och det gjorde mig orimligt ledsen, fick mig att känna mig så otillräcklig. Jag måste sluta vara så naiv, sluta tro att folk är bra.

Samtidigt som hans sms slutar komma sköljer en våg av saknad över mig, jag gråter över han jag förlorade, över kärleken som inte vill bli min. Över allt jag missar, över allt som skulle kunnat bli. Över livet som jag är så besviken på men bara borde vara så jävla tacksam för. Jag gråter när jag viker ihop hans tröja, jag stoppar ner näsan i tyget och känner en svag doft av honom. Jag skriver ett par rader på ett tomt papper, river ur två dikter ur boken jag fick av honom och packar ner allting varsamt, skriver hans namn och adress och tejpar igen. Mina tårar droppar ner på plasten som jag torkar bort.

För första gången på länge somnar jag gråtandes.

Jag vill skriva om allt det men jag vet att det bara är gnäll och klagosång som ingen vill läsa. Så jag skriver en lista istället, för att tänka bort allt det där andra som gör jävligt ont just nu.

10 saker jag tycker om:
Hästar
Godis
Sova tillsammans med någon
Hångla
Fina skor
Musik
Min koloni
Rosé
Havet
Springa

9 saker jag tycker mindre om:
Min ångest och oro
Att vara ensam
Orättvisa
Killar
Cancer
Blåst
November
Tinder
Att tiden bara går

8 bloggar jag läser:
Johanna
Den där om Jenny
Chaos by
Nippertippa
Känslor och annat skit
Just another fucking blog
Mina historier
Man måste härma 

7 saker jag vill göra i framtiden:
Bli kär i rätt person
Bli mamma
Få ett fast jobb
Bo vid havet
Ha en hund
Åka tillbaka till Australien
Surfa en grön våg

6 saker jag är rädd för:
Att aldrig bli kär i rätt person
Att inte bli mamma
DÖDEN
Mörkret
Att få ett sjukt barn
Råttor

5 platser jag tycker om att vara på:
Haväng på Österlen
Min koloni
Hemma hos mina föräldrar
På mina föräldrars sommarställe i Småland (om det inte är för mycket mygg)
Vid havet

4 ord som beskriver mig:
Rolig
Ängslig
Stark
Noggrann

3 saker jag ser fram emot:
Att försöka bli med barn
Bali i november
Att bli lycklig(are)

2 bra filmer:
Bohemian Rhapsody
Nyckeln till frihet

1 bra låt:
Skämslyssnar lite för mycket på Sånger från förut med Gammal

söndag 30 juni 2019

kom ihåg att natten dansar för dig nu.

Jag jobbar, jobbar, jobbar och sen är det helt plötsligt midsommardag och jag vaknar mitt i natten för att åka till flygplatsen. Jag sätter mig på ett plan som tar mig söderut, till vågorna, solen och sanden. På vägen dit känner jag hur hjärtat börjar slå lite långsammare, hur lugnet liksom sprider sig i hela kroppen.

Dagarna rullar på, jag tar våg efter våg, skrattar som jag inte gjort på länge, känner solens strålar värma mig inifrån och ut. Pratar om livet med människor jag bara känt i några dagar, får kramar och peppande ord när de får höra om mina planer. Jag badar och dricker öl, springer längs strandpromenaden och känner mig lycklig.

Sen blir det torsdag, och jag vaknar med en känsla av sorg. Det är den tjugosjunde, den dagen vi skulle åkt på resan till bergen tillsammans. Det känns så konstigt att veta att han är där, med dem, och jag kunde inte följa med. Jag ser bilder på Instagram från våra gemensamma vänner, det hugger till i magen när jag ser en bild på honom. Han som var mitt allt, och nu är han ingenting. Ändå gör det ont.


På vägen till stranden kvittar det att solen skiner från en klarblå himmel, det kvittar att vågorna är perfekta. För där och då kommer alla känslorna på en och samma gång. Jag tar några vågor, hejar på de andra när de sätter våg efter våg, men i samma stund som en stor våg sköljer över mig och vänder upp och ner på surfbrädan och mig så rinner livet ut med tårarna som kommer. Så jag går upp, drar av mig våtdräkten och sätter mig vid vattenbrynet och låter tårarna komma. Sanden rinner ut mellan mina fingrar, jag gräver ner händerna djupare och djupare innan vattnen täcker dem. Tårarna fortsätter att komma, jag får en kram av en instruktör som frågar vad som hänt, jag skakar på huvudet och säger att det är livet bara. Sen går jag längs vattnet och hittar snäckor som jag plockar upp och kramar i min hand. Låter tårarna få komma så länge det behövs.


På kvällen ser jag fler bilder på honom, han ser glad ut, han ler med sitt stora leende, hans mörka skägg är precis som det var sista gången jag såg honom, han har samma kläder som han brukade ha när vi sprang. Han som var mitt allt, och nu är han ingenting. Ändå gör det ont, det gör fortfarande ont.

tisdag 18 juni 2019

du var allt som jag ville ha, men ingenting jag behöver.

Jag skriver alldeles för mycket med han från Tinder men han är nåt annat, känns det som. Vi ställer 20 frågor fram och tillbaka och nu är vi nog uppe i 120. Jag skickar bilder från kolonin, han skickar bilder från när han är ute på cykelrunda i skogen. Vi ska ses när jag kommer hem från Portugal och jag är rädd för att jag kommer bli besviken för jag blir ju oftast det. Men jag försöker att inte tänka så, han får mig att må bra och jag blir glad av hans meddelanden. Vi har samma humor och ibland får han mig att skratta rakt ut. Och han får mig att knappt minnas hur mycket jag älskade nån annan för bara någon månad sen.

Jag får mina provsvar och måste medicineras, det var som jag trodde men jag känner ingen brådska. Jag sätter det på paus lite över sommaren, och väntar på min plats i kön till landstinget. Kanske kan jag sätta igång redan i höst. Det känns faktiskt helt okej, och jag tänker att jag ska hålla fast vid den känslan. För allt har sin tid.

Telefonen ringer och jag ska gå på jobbintervju för en ny spännande tjänst i kommunen där jag är uppväxt, det är tillsvidare och jag blir så stolt. Även om jag såklart helst är kvar på jobbet som jag älskar, men om jag får fast jobb kan jag ju på riktigt landa i barntankarna och få vila i det ett tag. Veckan efter Portugal ska jag dit, sen får vi se.

Och Portugal ja, dit åker jag på lördag, det är bara några dagar kvar och jag har knappt nån koll alls för det är så mycket på jobbet och mycket runtomkring och jag tänker att det löser sig, för det gör det alltid.

torsdag 13 juni 2019

jag tänker på dig nu ibland och undrar hur det blev med allt.

Så går livet vidare ändå, jag tänker nästan aldrig på honom längre och saknar honom ännu mer sällan. Jag skrattar och ler, och mår hur bra som helst. Jag mår bättre nu än med honom, även om det är tomt att inte ha den där personen som är ens allra viktigaste. Men det går hur bra som helst ändå. Jag älskar mitt jobb, mina kollegor, min arbetsplats. Häromdagen fick jag förlängt i två månader till, så nu har jag jobb till oktober. Och de ska lysa ut en tjänst som de rekommenderar mig att söka, det är ungefär precis det jag vill jobba med och jag vill ju mer än nånting annat vara kvar. Det är kul att gå till jobbet precis varje dag, och så har jag aldrig känt förut.

Jag springer mer än jag gjort på länge, vissa veckor blir det flera pass som är över två mil, jag åker iväg österut och norrut, springer i backar och små berg, över ängar och djupa dalar. Får höra att jag är stark och inspirerande av mer rutinerade löpare, de kramar mig och skrattar med mig, jag badar i havet två gånger samma vecka, får vara på min bästa strand och känna hur hjärtat slår lugnare slag.

En dag laddar jag ner Tinder igen bara för att, och bland alla troll dyker det upp en kille som får mig att tro att det nog ändå finns några bra kvar där ute. Vi skriver varje dag, antagligen för mycket, men det känns som att vi redan känner varandra. Han är smart och rolig och ställer tusentals frågor, är nyfiken på mig och vem jag är. Vi bestämmer oss för att vi ska ses även om vi bor en bit ifrån varandra, han vet att jag är nybliven singel men han vill ändå ta chansen. Jag frågar om han orkar vänta till sista helgen i juni för innan dess kan jag inte, och han säger att det orkar han för han har inga planer på att dejta nån annan innan han träffar mig.

Och snart är det bara en vecka kvar tills jag åker till Portugal och får känna sanden mellan tårna och leka i vågorna. Aldrig trodde jag att det kunde bli så här bra, att jag skulle må såhär bra sommaren 2019.