thank you for loving me.

Tiden rusar och vi med den. Sommaren är snart slut, min första som mamma och min dotters första i livet. Nästa vecka fyller jag 38, och snart är hon åtta månader. Jag älskar henne mer än något annat, mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Och på tal om älskar. I lördags gifte jag mig med mannen som gett mig allt jag någonsin velat ha. Vår saga kanske inte får ett lyckligt slut, men jag känner mig lycklig. Till slut.

PS. Om några veckor kommer jag stänga ner och låsa bloggen. Kanske väcks den till liv igen, men jag tror inte det. Så jag vill tacka för all kärlek och all pepp jag fått. Tack för allt.

she.

Hon är här nu. Idag är det tre veckor sedan hon kom till världen, tio dagar innan beräknat, och vände upp och ned på allt. Tre veckor som swishat förbi samtidigt som det känns som att hon alltid varit en del av vår familj. 

Jag är hennes mamma. Hon är min dotter. Det blev min tur, till slut. Jag kan fortfarande inte förstå det.

I long to tell you that I'm always thinking of you

Tiden går, hösten blir vinter och om en vecka är det julafton. Jag har fortfarande flera julklappar kvar att köpa, slå in, lägga i paket och skicka söderut och norrut. Samtidigt har jag fyra arbetsdagar kvar innan jag går på semester och sen föräldraledighet, jag jobbar mina förmiddagar och på eftermiddagarna vilar jag och går på korta promenader med hunden. Jag känner havet och vindarna på mina kinder, i min nya hemstad som jag så smått börjar landa i. Det känns inte som hemma än, såklart, men det känns nytt och lite spännande. Som en nystart men där jag ändå känner igen mig. Jag tänker mycket på hur det ska bli, om jag kommer hitta umgänge, hur jag ska hitta mitt sammanhang i en stad jag inte känner någon förutom A och hans familj. Jag försöker att inte oroa mig, men ibland blir jag ledsen och tänker att jag kommer bli ensam. Jag är så rädd för att känna mig ensam.

Vi har kommit i ordning i vår lägenhet, det är bara detaljer kvar som tavlor och lampor och sånt. I barnrummet finns det en byrå full med små strumpor, mössor och kläder men jag har fortfarande svårt att förstå att det ska komma en människa till oss som ska ha dessa saker på sig. Trots att jag känner henne rumla runt i magen känns det overkligt. Mina gravidappar visar att jag har 42 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum, och barnmorskan säger att det börjar bli dags att tänka på förlossningen, och ger mig parkeringstillstånd till BB. Det känns ändå overkligt. Men ibland när jag smeker min mage och känner en buff tillbaka viskar jag att jag längtar efter henne och att hon alltid finns i mina tankar. På så sätt blir det lite mer verkligt för mig.

Foto: Elin Graf Photography

wherever i am girl, i'm always walking with you.

En av de varmaste sommardagarna åker vi till en strand som är nästintill folktom. Det blåser ljumma vindar och vattnet är varmt men ändå svalkande. Vi går tillsammans längs stranden, han och jag och hunden, och jag sträcker ut mina armar i luften och vänder mig om mot honom. "Jag tror aldrig jag varit såhär lycklig" säger jag och menar varje stavelse i varje ord. Några hundra meter längre bort stannar han, går ner på knä och frågar om jag vill gifta mig med honom. Jag svarar instinktivt att det är klart jag vill det. Sen frågar jag om han skämtar, men han säger att han aldrig varit så säker på någonting. Det är en av sommarens varmaste dagar, på en sandstrand på Österlen och vi är förlovade.

Veckorna går och vi går på nästa ultraljud. Jag är så nervös att något ska vara fel, eller att bebisen inte lever mer. Jag har läst för mycket i olika trådar på Familjeliv och i Facebook-grupper tills jag till slut går ur alla och slutar googla. Det är ändå utom min kontroll. Jag säger till barnmorskan att jag är nervös, och hon tar min hand och säger att hon förstår. Sen ber hon mig titta på skärmen där det pickande hjärtat syns tydligt, och vår bebis ser nu faktiskt ut som en bebis. Jag gråter tyst och tårarna rinner ner under munskyddet. Jag ler av glädje och av lättnad, och kramar hans hand extra hårt. När hon säger att allt ser bra ut är det som att en tjugokilos ryggsäck tas av mig, och jag kan andas lite lättare igen. Han tar mig i sin famn och säger att jag inte behöver oroa mig, allt är bra. Sen går vi hem med ultraljudsbilderna i ena handen och hans hand i den andra. 

Med sommarens slut kommer också jobb och stress och såklart är allt inte rosenskimrande. Jag mår dåligt, gråter mycket och känner mig orkeslös. Jag kämpar på men kraschar ofta efter lunch och till slut säger han att det inte funkar att jag mår såhär. Jag pratar med min barnmorska som rekommenderar sjukskrivning. Hon tycker det låter som utmattningssymtom. Kanske är det ett års berg-och-dalbana som kommer ifatt mig, kanske är det allt som hänt det senaste halvåret som inte hunnits bearbetas riktigt. Sorgen över de misslyckade försöken, besvikelsen över livet, och sen glädjen över honom och hunden och bebisen. Rädslan för en flytt till en stad där jag inte känner någon förutom honom och hans familj och vänner. Rädslan för att inte få det att funka som par när det finns en liten som tar all tid och energi. Jag är rädd för att misslyckas, för att allt ska skita sig. Samtidigt försöker jag landa i att det kanske är min tur nu, min tur att få ha det bra. Jag blir sjukskriven på 50 procent i en månad till att börja med och jag säger att jag hoppas det räcker så. Att jag hoppas hitta tillbaka till mig själv, att jag ska orka mer än att äta, sova, jobba. Mina vänner och familj finns där men jag har oftast inte orken att träffa eller ringa dem. Så vill jag inte ha det, och jag hoppas det vänder snart.

När nästan halva graviditeten har gått är det dags för nästa ultraljud. Återigen får vi höra att allt ser bra ut och att det är en liten flicka som ska komma till oss i slutet av januari. En flicka, som jag trodde och han hoppades på. Jag ska bli mamma till en liten flicka och det känns fortfarande helt overkligt trots att vi köpt både vagn och spjälsäng. Tänk att det blev min tur till slut, min tur att bli någons mamma. Jag är så otroligt lycklig och tacksam.

I waited for you, all the way through, all the way down the line.

I slutet av maj hämtar vi hem en gul labradorvalp som fått namnet Inez. Nu är vi tre i vår lilla familj, eller ja egentligen fyra för det finns en artonårig gammal katt också. Det känns verkligen som att vi är en familj. Inez är den sötaste jag sett, och var man än går med henne blir man stoppad och får glada tillrop. Det är något särskilt med hund, kanske ännu mer speciellt i en småstad där det känns mycket lättare att prata med främlingar. Jag känner mig mer hemma där än i min egen stad, jag har pratat med fler människor där än här och då har jag ändå bott här i nio år. Det är annorlunda, mer genuint, mindre avstånd på nåt sätt. Jag älskar det. Jag älskar att vakna i en tyst lägenhet på en tyst gata ett stenkast från havet. Jag älskar frukost på balkongen med utsikt över hamnen, älskar att se segelbåtarna komma och åka. Jag har saknat att bo vid havet ända sen jag bodde i England. Här är det något alldeles extra för det är lugnt. Lugnt och tyst och precis så som jag vill ha det.

Vi har det så himla bra tillsammans. Vi pratar på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare. Vi har en kontakt och en närhet som inte bara är fysisk utan även emotionell. Vi ser varandra. Vi hör varandra. Vi förstår varandra, även om vi ibland inte förstår varandra alls. Vi vill varandra väl, vi tar hand om varandra. Vi vill vara tillsammans, vill vara vi. Och även om det bara gått tre månader så känns det som tre år, men på ett bra sätt. På ett tryggt och bekvämt sätt, utan att det blir tråkigt. Vi skrattar, vi gråter, vi hoppas, vi tror. Allt gör vi tillsammans.

Vår lilla familj. Två människor och två djur. Och om allt går som det ska blir vi i början på 2022 fem i vår lilla familj. Jag som aldrig trodde att det skulle bli min tur.

jag har sprungit i ett liv nu, jag sprang för att stå still.

Det finns ett vi nu. Han och jag är vi. Det känns så naturligt, så enkelt, så rätt. Jag läser era kommentarer, tänker att jag förstår att vissa av er tycker att jag är kär i kärleken och att det kvittar vem personer är, för ni läser ju bara det som står här. Ni har inte hela berättelsen, får bara valda delar, topparna och dalarna. Inte allt det där mellanmjölkiga som pågår under tiden, det som kallas livet. Och i det livet händer det ju ibland saker vi inte kan planera för. saker vi inte räknar med ska hända och sånt vi inte letar efter. Jag letade inte när han kom. Jag hade bestämt mig för att vara själv. Men livet ville annat. Och jag är glad för att jag valde att ta hans hand istället för att stänga dörren, för då hade jag kanske gått miste om allt det här.

I honom har jag hittat ett lugn jag inte varit med om tidigare. I hans famn känner jag mig trygg på ett helt annat sätt än tidigare. När hans ögon låser fast mina så är det på ett helt annat sätt. Hans läppar mot mina känns som inget annat, hans hand i min likaså. Det känns fint och härligt och underbart samtidigt som det känns lugnt och tryggt och harmoniskt. Att vara vänner först, att känna varandra utan och innan, kanske är det receptet? Jag vet i alla fall att han känner precis likadant som jag, och jag ser så mycket fram emot en sommar med honom.

i jakt på ett mirakel, när det fanns precis intill.

Jag vaknar av att det susar, det blåser utanför lägenheten som ligger bara ett stenkast från havet. Jag känner hans näsa i min nacke, hans arm runt min kropp. Jag kryper närmare och somnar om igen. När alarmet ringer har jag redan varit vaken några minuter, jag har känt hans hjärtslag mot min rygg. Jag vänder mig om och möts av hans bruna ögon och sneda leende. Det är fredag och jag vaknar för första gången i hans stora säng i hans nya lägenhet i hans nya, men ändå gamla, stad. Det känns som att jag har varit här en massa gånger tidigare, fast det är första gången. 

När jag tittar in i hans bruna ögon känner jag inget annat än trygghet. Tänk att jag missat honom, trots att vi har känt till varandra i flera år, och känt varandra på djupet sedan förra sommaren. Jag har aldrig känt såhär förut. Aldrig. Aldrig känt en sån enkelhet, trygghet, närvaro, förtroende, omtanke, ärlighet, djup. Han har allt det där jag längtat efter, allt som jag saknat i tidigare relationer. Jag har inte en enda gång känt mig rädd. Osäker absolut, men det är främst på grund av logistiska och praktiska orsaker. Som det där att han precis flyttat till en stad två timmar bort med bil enkel resa. Som det där med att han vill ha barn, och inte har några redan. Som det där att jag planerar att göra mitt nästa försök att få barn på egen hand i maj. Som det där att han har en trasig bakgrund och är sårbar på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare. Sårbar men ändå så himla stark, modig och ärlig. Han lägger sitt hjärta i mina händer och jag ska göra allt jag kan för att vara rädd om det.

Jag säger att jag vill ta det lugnt, inte rusa in i något. Att vi inte behöver definiera oss just nu. Men egentligen vet både han och jag att detta är nåt annat än det vi upplevt de senaste åren. Att vi är nåt annat.

Jag har sagt det innan, men aldrig har jag menat det som nu. Att vara med honom känns som att komma hem. Det känns som han är den jag väntat på hela mitt liv.