tisdag 17 september 2019

jag kan göra vad som helst för dig i världen.

Man kan undra vad som hände, det gick ju så snabbt. Ena dagen baddejt med någon annan, nästa dag var det han och jag igen. Det känns så självklart, samtidigt som det egentligen var långt ifrån just självklart. För ingenting har förändrats, samtidigt som allt är annorlunda. Men så räckte det att vi såg varandra där på skärmen för att alla känslor skulle bubbla upp igen, de där känslorna som han försökt gömma och jag försökt glömma. Hans tårar i ögonen när han sa att han varit en idiot, att det inte finns någon som jag trots att han försökt gå vidare. Mina kanske hårda ord tillbaka när jag sa att ingenting har förändrats, jag vill ha barn, han kan inte få barn, jag vill inte flytta, han vill inte ha distansförhållande. Hans nästintill vädjan om att ge honom en chans, att han tänkt på det hela sommaren och att han vill hitta ett sätt trots att vi inte kan ändra på allt det där.

Jag säger att jag känner lika starkt som han men denna gången måste det vara på mina villkor också, inte bara hans. Jag säger att om det ens ska vara värt att försöka måste han gå med på att

  1. låta mig bli en del av hans liv på riktigt, jag kan inte vara hans sidoprojekt. Det betyder att jag behöver bli en del av hans familj och träffa hans barn så att vi inte blir begränsade till att bara ses varannan helg 
  2. jag kommer fortsätta min plan att skaffa barn på egen hand, förhoppningsvis blir det verklighet under nästa år
  3. vi kommer (med största sannolikhet) fortsätta ha ett distansförhållande de närmaste åren eftersom jag kommer vilja vara nära min familj och vänner när jag får barn
Jag frågar om han kan ställa upp på detta, ber honom fundera på det och inte svara direkt. Han säger att han redan vet vad han vill men lovar att tänka över det ordentligt. Dagen efter svarar han att han vill vara med mig, oavsett vad. Han säger att han kan se sig gå bredvid mig och en barnvagn, kan se mig med sina barn och även om vi inte kan flytta ihop inom den närmaste framtiden är det mig han vill bli gammal med.

Till helgen ses vi igen, det är hans barnvecka men jag ska åka dit ändå och vi ska åka på fotbollsmatcher och gå på Liseberg och äta tacos på fredag precis som vilken familj som helst. Det är precis som förut, men ändå helt annorlunda. Det är samma vi, men ändå helt andra vi. Från och med nu.

måndag 16 september 2019

tänker ändå alltid välja dig.

Tiden går så sakta, den liksom sniglar sig fram. Sen helt plötsligt är klockan 13.15 lördagen den 14 september och jag sitter på ett tåg norrut. Han skickar meddelanden om att det bara är två timmar kvar tills vi ses. 144 dagar har gått sen vi senast sågs, det är mer än fyra månader. När tåget rullar in på perrongen i Göteborg pirrar det till i magen, och det känns som att hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen. Jag knäpper jackan, tar min väska och ett djupt andetag. Kliver ner på perrongen, och söker efter honom med blicken. Jag ser honom först, han ser inte mig men jag ser att han letar. Sen möts våra blickar och han småspringer mot mig, i handen har han en bukett blommor och jag ler större än på länge. Han tar mig i sin famn, lyfter upp mig och borrar in sin näsa i min hals. Säger att han längtat efter det här, att han älskar mig. När han kysser mig känner jag hur tårarna kommer. Jag snyftar in i hans halsgrop, det känns som att komma hem, som att hjärtat äntligen fått ro. Han stryker bort mina tårar, säger att allt är som det ska vara nu.

Det känns som att allt fallit på plats, det finns ingen annan än han för mig, och ingen annan än jag för honom. Från och med nu.

torsdag 12 september 2019

och allt vi haft förut har varit så in och ut.

Han säger att han är med, det är på riktigt nu. Att han har tänkt en massa och funderat på hur vi skulle kunna göra för att få det att funka bättre än sist. Han skriver datum när vi kan ses och han vill att jag ska träffa hans barn direkt för då får vi hur mycket tid som helst tillsammans. Det känns som att det är helt annorlunda förutsättningar den här gången. Han bjuder in mig i hela sitt liv, låter sina egna rädslor stå tillbaka och går all in. Alla korten på bordet, inga onda aningar, bara väldigt mycket framtidstro.

Jag säger att han måste fundera ordentligt om han är beredd att vara med på min resa, han säger att han ska tänka efter en gång till men att han redan har svaret. Han säger att han kan se oss gå med en barnvagn, pratar om hur mysigt det är med en bebis på bröstet, säger att han kan tänka sig att flytta till Skåne när hans barn är stora.

Han ringer mig från Indien, han är så långt borta men ändå så nära. På lördag ses vi igen, då har vi inte setts sedan april. Det känns verkligen som en evighet har gått men ändå ingen tid alls. Jag längtar så det gör ont, och tiden går så fruktansvärt sakta.

måndag 9 september 2019

om allting skiter sig så vet du att jag har dig.

Det känns verkligen helt annorlunda, och precis likadant på samma gång. Han säger att han har tänkt på allt, och funderat på hur vi ska göra saker annorlunda framöver. Att han gjort så mycket fel, han har varit en idiot som inte insett att det är han och jag. Han säger att jag ska bli en del av hans familj nu, på riktigt, och har berättat för sina barn att det är vi igen. Han säger att han aldrig slutade älska mig, att även om han försökte komma över mig med andra så var det bara jag hela tiden i hans tankar. Att han ångrat sig så många gånger, men inte vågat höra av sig för jag var så arg och ledsen.

Jag säger att det måste bli annorlunda, och på bådas villkor, denna gången. Att jag kommer att försöka bli gravid nästa år och att han måste fundera igenom på riktigt om han vill och kan vara med på den resan. Han säger att han vill bli gammal med mig, att han aldrig känt som han gör för någon annan än mig.

Jag älskar honom. Han älskar mig. Det är han och jag, från och med nu, och förhoppningsvis resten av våra liv. Och det kunde inte kännas mer rätt.

lördag 7 september 2019

om det är smartare så är det dum jag vill vara.

Hej! Ville bara berätta att P och jag har pratat en massa och bestämt oss för att försöka igen. Jag kommer ändå fortsätta min process med barn men vi älskar varandra för mycket för att inte ge det en ny chans. Vi har båda gjort fel och har lärt oss av det och har nya insikter som vi tror kommer göra att vi kan få ett bättre förhållande framöver. Hoppas ni är glada för oss och kan stötta mig i detta. Kram

Meddelandet som skickades till familj och närmaste vänner. Nu får ni också det. Jag hoppas ni vill följa med oss på vägen.

torsdag 5 september 2019

det vore smartare att bara låta dig vara.

Han ringer på FaceTime, klockan är efter 22 och när jag ser att det är han slår mitt hjärta volter. Jag svarar och möts av bilden som jag brukade se varje dag i åtta månader, hans ansikte, hans ögon, hans leende. Han. Han säger att det är fint att se mig, säger att jag är fin i lugg. Vi pratar i en timme, om allt och inget, han säger flera gånger att han inte trodde det skulle kännas så mycket. Emellanåt blir han tyst och jag ser i hans ögon att han är ledsen, att han inte vet vad han ska känna eller tänka. Han tittar bort ibland, vill inte riktigt möta min blick men jag håller fast den och säger att han gör mig förvirrad. För han var kall och sen blev han varm, han försvann och sen ville han komma tillbaka.

Han säger att livet är orättvist, att han inte förstår vad som gick fel för vi hade ju det så bra på så många sätt. Att det är typiskt att vi inte träffades i ett annat stadie av våra liv, att det är synd att jag bor så långt bort. Han säger att han saknar mig, att han önskar att han kunde få hålla om mig. Jag säger inte samma sak tillbaka för jag vill inte ge honom det, han har redan fått så mycket av mig så jag måste för en gångs skull få vara den som inte bönar och ber. Han säger om och om igen att han inte trodde det skulle kännas så här mycket att prata och se mig igen, att han inte vet vad han ska göra med känslorna och tankarna som rusar. Att detta inte gjorde saken bättre.

För mig är det som att kastas tillbaka ett år i tiden, till helgen är det ett år sen vi träffades och blev mer än bara vänner. Jag vet inte vad jag känner men en del av mitt hjärta slår fortfarande för honom, och ingen har den effekten på mig som han har. Men jag försöker stänga av, för det är ingen bra idé att ge sig in i leken igen, det kommer bara sluta med att en av oss blir bränd och jag vill inte riskera att den personen är jag.

Jag somnar och vaknar med bilden av honom på min näthinna. Han.

onsdag 4 september 2019

i know it's a shame.

Jag läser också den där texten, den dyker upp i en grupp på Facebook. Jag läser och sparar den, letar upp den, läser igen. Och igen. Det är som om någon verkligen satt sina ord på mina känslor. Vissa rader går lite djupare in än andra.

Som när hon skriver:

Efter varje uppbrott och avslutat förhållande är det svårare att tro att någon någonsin ska kunna fylla det där hålet av längtan. Det är som missfall efter missfall efter missfall.

Eller:

Jag blir kär, serverar mitt hjärta på silverbricka gång på gång och säger, nej bönar, snälla ta mig. Jag vill att du ska ta mig. Och många tar mig. Vissa för en kort stund, en för flera år. Men hittills har det alltid slutat på samma sätt. Jag står kvar med brustet hjärta och undrar vad som hände.

Ord som går rakt in i hjärtat, om och om igen, för är det inte mig hon skriver om ändå?

Det är så lätt att bli clownen, hon med de roliga historierna. Jag älskar att underhålla andra och humor är mitt bästa vapen för att tackla livet, men jag börjar fundera på om jag inte gör det på min egen bekostnad. När jag med hjälp av humor förminskar det som gör ont förminskar jag mig själv. Krymper och smulas sönder.

Och så alltid den där skammen, känslan av att vara misslyckad:

Singelskapet ter sig som en konstant skam över att misslyckas i livet. Att vara singel är ett tillstånd man helst ska komma ut ur. Gärna så fort som möjligt. Som singel är det inte okej att vänta på kärlek, man ska jobba hårt för att hitta den.

Men jag skäms för att jag längtar ihjäl mig efter någon som vill vara ihop med mig. Jag skäms för att jag är singel. Jag skäms för att jag ligger runt fastän jag njuter av det. Jag skäms varje gång något lovande med en ny kille tar slut eller bara rinner ut i sanden.