fredag 12 januari 2018

but I'm not asking for a storm.

Jag sitter längst in på stället skriver han när jag är tio minuters promenad bort. Jag svarar att jag är på väg och utanför caféet ser jag honom genom fönstret. Så möts vi, och han är som en mörk version av B, inget hår på huvudet men skägg och han har snälla, mörkbruna ögon. Han har redan köpt kaffe eftersom han var tidig, så jag går och beställer och kommer tillbaka utan nånting. Säger nåt skämtsamt om att jag betalat men inte fått något, han säger nåt om att det måste vara jobbigt att bli diskriminerad och så skrattar vi båda för jag är blond och vit och han är mörk och redan där känner jag att det kommer bli trevligt. Jag säger nåt om vita, kränka medelålders män och så kommer vi in på #metoo redan innan min cappuccino kommer. Han är vettig, det märks direkt och det är så skönt med en kille som inte är grabbig utan faktiskt fattar grejen.

Han är spännande, och så väldigt olik de jag träffat innan. Han är ganska många år äldre än jag, och har bott utomlands fram till för några månader sen. Han berättar om sina FN-uppdrag och hur han bott i tält i Neapel och en tvåhundra kvadratmeterslägenhet i Georgien. Och jag tittar in i hans mörkbruna ögon och han ler sådär finurligt och lutar sig fram över bordet ibland när han frågar nåt om mig och jag märker att han lyssnar och tar in. Tiden springer iväg, det är först när vi ska gå som jag märker att vi nästan är klädda likadant. Han har en blå skjorta under en ljusgrå tröja, jag har på mig en jeansskjorta under en mörkgrå.

Vi tar sällskap för vi ska åt samma håll en liten bit, han är inte mycket längre än jag och alltså väldigt kort för att vara kille men det gör ingenting. Han kramar mig och säger att vi hörs och sen svänger han höger och jag fortsätter rakt fram. Jag går och ler för mig själv och känner mig lite pirrig, jag vet inte riktigt varför. Ringer min kompis som frågar hur det gått och jag svarar att jag tyckte det var supertrevligt även om han är allt annat än det jag trodde jag letade efter. Hon säger att jag låter lite finurlig på rösten och frågar igen om hur trevligt det faktiskt var. 

Så tänker jag att om det känns såhär kan det ju faktiskt vara roligt att dejta. Några timmar senare får jag ett meddelande, han tackar för en riktigt trevlig fika och skriver att det vore kul att ses igen. Jag skiter i att han hör av sig så snabbt, det är skönt att slippa spel så jag svarar att jag håller med och att jag gärna ses igen. Vi bestämmer att vi ska ses på måndag och äta lunch. Jag har en lugn känsla i magen, jag ler lite när jag tänker på honom och det känns fint och alldeles lagom.

8 kommentarer:

  1. Hurra vad härligt!

    SvaraRadera
  2. Åh vad härligt. Att känna sig lite finurlig efter en dejt låter ju verkligen inte fel. Ha en fin helg nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack! det var en fin känsla.

      Radera
  3. Låter ju hur nice som helst! Finurlig och det där man inte trodde man letade efter!

    SvaraRadera
  4. det låter jättetrevligt, som att ni är på samma nivå liksom! hoppas det fortsätter så nästa gång ni ses!

    SvaraRadera