onsdag 19 april 2017

bara lite till, sen blir allting bra.

Jag söker två juridikkurser till hösten, hittar några nya jobb. Gör listor på saker jag måste fixa innan tiden är ute, folk jag ska kontakta, arbetsuppgifter jag ska påbörja och slutföra. Det snurrar i min skalle, jag vill ta det lugnt samtidigt som jag vill rusa framåt i hundra knyck.

Och hela tiden finns det i mitt bakhuvud saker jag vill berätta om för honom, han som jag inte kan prata med. Han som jag borde glömt vid det här laget men som jag bara inte kan sudda ut ur mitt minne. Jag vill berätta att nu kan vi åka till Bali och surfa i vinter, jag vill veta vad han tror om min plan att åka till Australien och hälsa på efter jul. Jag vill skicka ett sms och säga att jag saknar dig, kan du inte ångra dig? och jag vill skrika över åkrarna på kvällspromenaden att KOM TILLBAKA! Jag tvingar mig att svälja klumpen i halsen, blinka bort tårarna i ögonen för jag vet, jag vet, jag vet att det inte är värt det. Men jag vill åka med honom till berget och springa som vi pratade om för snart kan jag göra det mitt i veckan som han kan, snart är jag fri att göra vad fan jag vill när jag vill och jag vill att han ska veta. Jag vill berätta att jag vågade hoppa, att jag chansar nu, det får bära eller brista för livet är för kort och jag vill att han ska veta att jag lagat hans recept två eller tre gånger sen vi sågs och det är så jävla gott. Jag vill säga att i måndags gick jag på ett träningspass med en ledare som är så lik honom, jag har inte sett det innan men nu ser jag leendet, ögonen, det är precis samma och jag blir nästan arg när han ler mot mig, jag kan inte möta hans blick under hela den där timmen. Och jag vill berätta att jag ska åka till Portugal och surfa i sommar som vi pratade om, jag vill att han ska veta alla de här sakerna.

Jag har raderat hans nummer, i min samtalslista ligger han kvar som ett missat samtal men jag kan inte radera honom, han dyker upp som en påminnelse överallt fast ändå inte. Och jag vet att jag sabbar för mig själv men han har krupit under mitt skinn, han har klamrat sig fast eller jag har klamrat mig fast vid minnet av honom och det gör fan ont att tänka på emellanåt. Jag blir arg på mig själv för jag gör en stor grej av något som egentligen var så litet men ändå finns han där fortfarande, trots att det gått nästan två månader sen vi sågs.

Och jag önskar att han kunde försvinna ur mitt huvud, ur mitt hjärta, ur mina drömmar samtidigt som jag önskar mer än nåt annat att springa in i honom nånstans, varsomhelst, på stan, på krogen, på strandpromenaden för han finns ju där men ändå inte. Jag längtar tills han inte finns där överhuvudtaget, jag vill att han ska försvinna, jag vill det mest av allt. Och ändå drömmer jag om att han kommer tillbaka fast jag vet att det inte kommer hända, det spelas upp olika scenarior i mitt huvud och sen vaknar jag och det är bara en dålig skiva på repeat.

Allting är bara på låtsas.

13 kommentarer:

  1. Skulle det verkligen vara helt förbjudet att sända honom ett litet mess med "Jag tänker ofta på dig och hoppas du mår bra. Vill bara säga att jag saknar dig"?

    Han kanske inte svarar. Det har gått 2mån sedan han sa att han hade det jobbigt med sina föräldrars skilsmässa. Det kanske var en undanflykt för att göra slut på ett snällt vis istället för att säga att han inte du var rätt...Men tänk om han verkligen saknar dig också men inte vågar ta kontakt igen? TÄNK OM han verkligen hade det superjobbigt där och då och inte orkade lägga någon energi på en ny tjej... TÄNK OM.

    Du har vågat tagit steget med jobbet. Du kanske ska slänga iväg ett lite enkelt mess och VÅGA. Vad har du att förlora? Att han inte kommer tillbaka? Han finns ju inte där nu heller?! TÄNK OM han kommer tillbaka? :) Du har bara att vinna att höra av dig igen. Vågar man aldrig vinner man inget...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så många gånger jag tänkt som du skriver. Vad skulle vara det värsta som kunde hända liksom? Men jag vill verkligen inte. Jag måste försöka skydda mitt hjärta lite från ännu mer stötar, och jag tror verkligen inte det skulle leda till nånting. Men så många gånger jag drömt att jag hört av mig, att han hört av sig, att han väntat utanför min port, att han dykt upp på jobbet. Det är hundra olika scenarior som spelats upp i min hjärna men det är aldrig på riktigt.

      Det är nog inte att jag inte vågar egentligen, för det gör jag, men jag orkar inte för det gör så ont.

      Radera
  2. Om du verkligen tänker på honom hela tiden kanske jag håller med Anonym, fast jag hade nog skrivit det du ville skriva istället. Att du vågade hoppa, och att du ska surfa etc. och typ avsluta med ett Hoppas att du mår bra. Men bara om du verkligen vill höra av dig. Hör han inte av sig kanske du kan gå vidare enklare. Ibland måste man ju dra saker så långt det går för att kunna släppa och gå vidare. Jäkla coola grejer du ska göra förresten, så himla bra! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker på honom ibland, verkligen inte hela tiden, men när jag väl gör det blir det så intensivt och jag minns allt så himla tydligt. Och då gör det ont och jag måste ventilera, skriva av mig och bli lite ledsen. Och de där planerna är än så länge bara tankar, i mitt huvud har jag vunnit på lotto och kan göra allt men det är kanske inte så realistiskt :) Kram!

      Radera
  3. Pauline Down Under20 april 2017 03:21

    KOM! Har du varit vid Uluru? Kan du inte komma och halsa pa mig i Australiens mitt? Hade varit sa himla KUL! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså jag har ju velat åka tillbaka i fem år, och nu känns det som det kanske faktiskt går att göra. Men är du inte i Brisbane? Jag har missat detta! Har inte varit i Uluru men det lockar såklart. Melbourne, Uluru, Perth och sen hem kanske... ;-)

      Radera
    2. Pauline Down Under21 april 2017 01:04

      Neeeej, vi flyttade for tva ar sedan - bor i Alice Springs nu. Very exotic. Valdigt centralt - lika langt till allt som vi brukar saga haha. JA!! Jag har inte varit vid Uluru sjalv ens, har vantat pa det perfekta sallskapet att aka dit med.

      Radera
    3. JA kom till Perth!! :)

      Radera
    4. Lovar att jag säger till er båda om det blir så att jag återvänder down under! :)

      Radera
  4. Tänkte precis som anonym och M att det kanske kan vara värt att slänga iväg ett litet oskyldigt meddelande. Om det är så att han, i den situationen han befann sig i då, inte orkade med dejting men kanske gör det nu. Men att han inte vågar kontakta dig för att han tänker att han bränt alla chanser med dig. Skulle det vara så att han inte svarar eller svarar utan något större intresse så kanske det kan hjälpa dig att släppa honom helt. Fast jag förstår dig också, det är inte kul att utsätta sig för något som kan göra ont när du ändå är på väg att släppa honom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte, ni har kanske rätt men det känns bara som att sättet det slutade på spelar roll för mig. Hade han skött det lite snyggare hade jag nog känt mig mer manad att höra av mig. Jag tror ju inte han vill nåt med mig och det kommer nog bara göra ännu mer ont att få det bekräftat igen liksom. Men jag fattar också, hade jag varit han hade jag nog inte vågat höra av mig med tanke på hur det avslutades. Det går ju över mer och mer men jag har så svårt att tänka mig att dejta nån, jag vill ju bara att det ska vara som det var med honom. Det är så jävla jobbigt att känslorna finns kvar ännu bara.

      Radera
  5. tiden går, det kommer att hjälpa. känner du att du vill höra av dig men samtidigt inte vill, då ska du nog inte göra det. om du däremot känner att du inte kan släppa det, då kanske det egentligen är ett sätt att släppa det. att höra av dig. det behöver inte vara hela världen, eller snarare om ett tag kommer det inte att vara hela världen längre. kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag trodde två månader skulle hjälpa, och det gör det ju, det känns tusen gånger lättare nu. men han finns ju där ändå i bakhuvudet och jag vill inte dejta nån för jag tänker bara på hur det var med honom. jag tror det kommer göra så jävla ont att höra av mig och inte få nåt svar, vilket jag är ganska säker på kommer hända. men det gör ont att känna såhär också, så det är ju en lose-lose situation. kram

      Radera