fredag 21 juli 2017

dina ögon kan krossa min värld.

På en av julis finaste dagar åker jag till berget med en löparkompis, till stället som jag förknippar med honom, med B, trots att vi aldrig var där tillsammans. Det var dit han sa vi skulle åka, det var därifrån han skickade bilder när han satt på en klippavsats och var så jävla fin. Jag åker dit för jag vill ta tillbaka den platsen, jag vill inte förknippa den bara med honom. (Dessutom är det magiskt fint, som ett annat land.)

Vi springer nästan två mil i strålande solsken och jag känner för varje kilometer vi avverkar att jag tar tillbaka, erövrar, vinner. Att det här är min plats nu, inte bara hans. 




Så kommer vi fram till fyren på kullen, vi köper dricka och går ut på klippavsatsen för att se ut över det blå havet. Jag känner mig så himla levande, så lugn. Några minuter senare går vi mot bilen för att åka och käka lunch i hamnen, jag tittar upp till vänster och hjärtat liksom hoppar till, slår trippla slag. Där sitter han, B. På en bänk med en tjej, det är han i sitt skägg och solglasögon och jag blir kallsvettig. Vad är oddsen att fyra månader utan att ha sett nån springa på just den personen just den dagen, den tiden, på den platsen? Jag får nästan ett psykbryt och förbannar livet för sin jävla orättvisa. Det här var ju precis det som INTE skulle hända, jag ville inte förknippa platsen med honom längre men nu är han här.

Han vänder sig om och de börjar också gå mot parkeringen, de går framför oss. Min kompis säger att de säkert dessutom har parkerat bredvid oss och visst är det så, med en bil emellan. En grå BMW, en sån som han hade men en nyare modell men han skulle ju köpa ny bil. De kör snabbt iväg, nästan precis när de satt sig. 

Jag måste veta så jag skickar sms och kollar registreringsnumret för att få fram ägaren. Svaret tar kanske tio sekunder men det känns som minuter. Jag är så säker. Svaret kommer, det är inte hans bil. Den är registrerad på en Ola från Skellefteå. Pulsen lugnar sig men jag är fortfarande osäker. Hur kan nån vara så lik? Vi åker ner till hamnen och käkar lunch vid båtarna, när jag tittar till höger ser jag honom. Nu utan keps och solglasögon. Det är han! Det är inte han. Jag nästan stirrar på honom för det är så likt. Allt är samma: stilen, skägget, kepsen, längden. Men det är inte han.

Vi åker hem och det snurrar i mitt huvud. Logiken säger att det var inte han, men mitt hjärta vill av nån anledning fortfarande tro att det var han. Att det är han.

tisdag 18 juli 2017

dit kan jag gå och sakna dig.

Jag loggar in på Facebook och det första jag ser är att min gamla kollega förlovat sig. Hon som är 40+ med två barn som skilde sig för knappt två år sen. Det hugger till i magen av avundsjuka. Tidigare på kvällen har jag träffat min kompis och hennes nye kille, hon som träffade en ny innan hon ens hunnit göra slut på sitt gamla. Och de är så fina ihop att det hugger till av avundsjuka. Jag kan fortsätta rabbla upp fler exempel men jag stoppar mig själv för det handlar inte om dem. Det handlar om mig. Och jag vet att jag inte blir lyckligare av att andra inte får det de vill ha men ändå är det svårare att glädjas med andra när jag ser tiden rusa.

En vår och en sommar som susar förbi, utan kärlek, fortfarande är den inte min och den känns mer och mer avlägsen. Halva 2017 har gått och det är 6 år sen jag flyttade hem, lika många år sen kärleken tog slut. Kommer den nånsin igen? 4 månader sen årets (förhoppningsvis enda) hjärtekross och jag känner tvivlet ännu mera nu. Om en dryg månad fyller jag 33, det blir den sjunde gången jag firar en födelsedag utan att vakna bredvid nån. 

Och jag har lust att skrika ut min frustration och vill att nån ska ge mig svaret på den eviga frågan: Är det nåt fel på mig eller är det bara inte min tur än?

tisdag 4 juli 2017

love, lay me blind.

Jag har varit på livets resa och jag vill berätta om allt. Jag vill att ni ska få veta allt om bergen, om vyerna, om landet, om människorna. Men jag har nog inte orden, jag har inte smält alla intryck än. 

Det jag vet är att jag nog aldrig känt mig så levande, så lycklig, så fri som de där dagarna i bergen. Jag kommer minnas dem länge, vår lilla grupp i den stora gruppen, den blonda lockiga stockholmaren som om vi både varit singlar hade gjort mer än skrattat tillsammans. 

Jag stoppar alla bilder i en liten ask och öppnar den när livet känns skit igen. Jag hoppas att jag då minns hur det kändes de här dagarna och hur tacksam jag är över att få leva livet såhär.

onsdag 21 juni 2017

Trasig med dig.

Sista dagen på jobbet går jag på psykologbesök som en del i den där processen för att skaffa barn på egen hand.

Och kanske är det för att jag har alla känslor utanpå, men det känns inget bra alls. Jag blir liksom ifrågasatt och tvivlar på mig själv i alla frågor och alla svar. Jag känner mig ensam och dum och det känns som han ser rakt igenom mig. Jag känner mig som en bluff, det är som att min längtan inte är nog. Jag måste svara rätt, vara genomtänkt och ha en massa planer som jag inte har än. Han säger saker som får mig att tvivla på allt. Att jag ska höra av mig när jag ordnat upp min jobbsituation och att saker kanske händer snabbare än jag trott.

Och jag går därifrån trasigare än när jag kom dit. Tänker att jag aldrig kommer blir nåns mamma, jag kan inte ens göra det på detta sättet. På måndag har jag läkartid men jag tänker att jag kanske borde avboka den för jag kommer ändå inte kunna sätta igång på ett bra tag och då kan jag ju likaväl avvakta? 

Kommer tillbaka till kontoret och det är avtackning och avslutningsfika, jag gråter ungefär tusen tårar och undrar vad fan jag gjort. Varför lämnar jag detta för nåt som är helt oskrivet? Svaret är för att jag måste för annars går jag under.

I köket träffar jag en av mina kontorskollegor som jag haft en crush på i smyg, han är 45 och nyskild och jag blir alltid nervös i hans närvaro för han är så mycket man och sättet han ser på en är svårt att beskriva. Han är inte ofta på kontoret men på min sista dag springer vi på varandra i köket och vi pratar och jag är så jävla attraherad av honom. Går på AW och dricker öl, addar honom på Facebook och skriver till honom. Han skriver typ att vi borde ta en öl nån gång men det är ju sånt man säger. Jag skriver att han ska höra av sig och han svarar absolut.

Men jag tror lika lite på det som jag tror på att det ska gå vägen att jag ska bli nåns mamma på egen hand och jag stressar igenom Tinder och hjärtat klappar snabbare av tankarna på att det aldrig blir riktigt bra, hur jag än gör.

onsdag 14 juni 2017

sommaren 2017.

Jag försöker tvinga mig själv att inte tänka på allt det svarta och tunga genom att istället fokusera på sommaren, den fantastiska sommaren som har äntligen kommit igen. Snodde en lista från Hanna och jäklar vad jag ser fram emot juni, juli, augusti nu.

Mina planer för sommaren: 
Slutar jobba den 21 juni, dagen efter åker jag på midsommarfirande hos vänner i deras sommarstuga i Blekinge. Hoppas på sol och båtåkande och bad, men kommer vara nöjd med allt annat än regn. En vecka senare åker jag på löparresa till Transylvanien. Det kommer bli legendariskt. När jag kommer hem ska jag hänga på kolonin och kallbadhuset, springa en massa i skogen och på olika delar av Skåneleden, åka till mina föräldrars torp i Småland innan jag åker på surfresa till Portugal som avslutas med storstadshäng i Lissabon. Sen ska jag hälsa på min lillasyster i Stockholm och en kompis vill åka och fjällvandra, kanske hinner jag med det också. Och i slutet av augusti åker jag och en kompis en långhelg till Höga Kusten och springer maraton.

Hur länge ska du vara ledig?
På obestämd framtid!

Vad ser du mest fram emot? 
Transylvanien! Portugal! Lissabon!

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Har redan köpt tre bikinis inför Portugal och lite prylar inför Transylvanien men kommer behöva komplettera med en massa sjukvårdsgrejer och lite annat smått och gott. Behöver också köpa sommarkläder typ klänningar, linnen och shorts eftersom jag i år faktiskt är garanterad sol och värme.

Kommer du att bli brun? 
Oh yes! Brunare än jag varit de senaste åren för jag minns inte min senaste solsemester. Tänker att tio dagar i Portugal i slutet på juli/början på augusti borde garantera solbränna.

Vad kommer du att äta? 
Sallad, fisk, tapas, grillat, glass!

Vad kommer du att dricka? 
Öl, rosé, caipirinha! Och mängder av vatten såklart.

Vad kommer du att ha på dig? 
Helst så lite kläder som möjligt, men gissar att jag kommer spendera mest tid i träningskläder, bikini och klänningar.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Alltid Sommar i P1, en massa podcaster och norsk hiphop (tack SKAM!).

Vad oroar du dig för?
Livet efter sommaren. Arbetslöshet, ensamhet, barnlöshet. Men jag försöker glömma det för när jag läser vad jag skrivit inser jag att det inte kan bli annat än en magisk sommar 2017. Just nu måste det få räcka, det andra får lösa sig tids nog.

måndag 12 juni 2017

när det är svart är det för att man ska se fyrverkerier.

Så går en vecka som mest känns tung, det är så många tankar och känslor i omlopp och jag tänker att det beror på att det är stora grejer som händer nu. Bara några dagar kvar på kontoret, en stor omställning, ett avslut, en ny början som kommer nån gång men jag vet inte när och hur.

Det blir fredag och jag känner inte för att gå på AW och vara social men jag följer med ändå, hamnar på en uteservering i en annan del av stan och vi går vidare och innan jag vet ordet av det är klockan två på natten och jag sitter på en buss på väg hem. Då har jag skrattat så jag fått magknip, diskuterat stora livsfrågor, blivit bjuden på drink till bordet av en främling (sådär som på film när servitören kommer fram och pekar på avsändaren) och druckit alldeles för många öl.

Sen sover jag bort nästan hela lördagen, mår så dåligt av att jag sovit som en kratta att jag ifrågasätter varför jag går ut överhuvudtaget för det blir alltid såhär. Men jag tänker att så länge det är kul är det värt det. Drar mig ur sängen och går en promenad, jag har inga kvällsplaner för alla kompisar är upptagna på sina egna håll, och jag känner mig ensammast i världen. Slötittar på en film och när det blir mörkt och dags att sova kommer det tårar för jag känner mig så liten, så skör. Tycker synd om mig själv och jag undrar för en stund om jag är på väg att bli deprimerad (igen) för ibland blir det så svart i mitt huvud. När jag vaknar på söndagen inser jag att det bara är en dålig period. En sån period när inget stämmer och jag tycker att allt är fel, eller att jag är fel, jag tycker jag är ful (dålig hy, fult hår, gula tänder, rynkor). Jag vet att det går över, det kommer och går men det blir inte bättre av att man är bakis. En ordentlig natts sömn och så blåser det bort igen, jag springer en runda, hänger på kolonin, går på yoga och så är livet rätt så bra igen.

Och nu är det bara sju arbetsdagar kvar, sen kommer ett långt sommarlov. Och om två veckor ska jag på nytt besök på bebiskliniken. Vad som händer sen vet jag inte.

fredag 9 juni 2017

och så blev du mitt sår.

Jag borde nog inte skriva detta alls för jag känner mig som en dålig skiva på repeat och ni har hört allt förut och tycker säkert att jag ältar men jag måste bara få ut det på pränt.

Det känns som att jag har ett sår som läker väldigt sakta, det har slutat blöda för stunden men det är så lätt att riva upp igen. Alldeles för lätt. Igår revs det upp och det bara sköljde över mig, känslan av saknad och ensamhet och ångest. Jag kan blinka bort tårar, rycka på axlarna, säga att jag mår bra men innerst inne så gör det ont, fortfarande. För han blev mitt sår, B. Jag har gått igenom halva mars och hela april och maj, nu är det juni men ändå är det minnen från februari som håller mig vaken om nätterna. Som ger mig hjärtklappning och jag fattar inte varför. Jag kan inte minnas att jag hakat upp mig på en person så här mycket förut, kanske har jag förträngt det, men det verkar som att jag bara inte kan släppa honom.

Det är när jag skriver med andra på Tinder, när jag inte ens orkar upprätthålla en konversation för jag inte är tillräckligt intresserad. Det är när jag tackar nej till sociala grejer för det är bara par och jag, och jag orkar inte vara femte hjulet alltid. Det är då jag får upp minnesbilder av B i huvudet, jag vet att han inte är värd det men han finns i mitt huvud, i mitt hjärta, i min kropp. Han finns där än och jag vill bara att allt ska försvinna, vill radera alla känslor, alla tankar, alla minnen.

Varför läker det inte? Såret som inte ens var djupt, bara ett skrubbsår, bara ytligt. Jag orkar inte känna såhär mer för nåt som inte ens var på riktigt.