tisdag 19 september 2017

i´m not a disco.

Söndag morgon och jag vaknar helt snurrig, jag har satt klockan på ringning för jag ska iväg till Österlen med en kompis. Jag är fullt påklädd, har inte dragit ner persiennerna så jag vaknar för att solen strålar in i sovrummet. Jag minns inte ens att jag kommit hem. Bredvid mig ligger mobilen, i hallen ligger väskan med plånbok och nycklarna sitter i dörren på insidan, allt är som vanligt. Förutom att jag inte minns att jag kommit hem. Jag kollar mitt kontoutdrag och det verkar stämma med ställena vi varit på, jag skriver meddelande till min kompis som svarar att det är lugnt, så full var du inte! Vi pratade tydligen i telefon hela vägen hem men jag minns inte. Jag köpte tågbiljett vid 02.00 i appen men jag minns inte tågresan. Och jag får hjärtklappning för jag är för gammal för sånt här, jag är för smart för att vara så dum och för bra för att låta mig själv hamna i såna här situationer. Och ändå gör jag det. Jag försöker tänka att det tjänar ingenting till att gå och må dåligt för allt verkar vara okej, förutom inuti mig där det river och gnager av oro och ångest. Trycker bort tankarna när de kommer, och spenderar dagen vid ett fiskeläge på Österlen, på en veranda med solen i ögonen och på vägen hem somnar jag i bilen.

Söndagen är rester av en lördag kväll som började med middag hemma hos mig, två tjejkompisar som också är singlar, vi pratar om relationer och den ena har träffat en kille som inte vill nåt seriöst, den andra har inte legat med nån på två år. Och så jag som inte varit på dejt sen i mars, för jag har inte haft nåt sug sen det sket sig med B. Jag pratar om hur svårt det är och får höra tillbaka att ja men du har ju inte riktigt ansträngt dig. Och den där kommentaren känns som ett stick rakt in i hjärtat, och den följer med mig när vi åker till grannstan för att möta upp kompisens dejt och hans kompisar som är på besök, den följer med mig när jag dricker en eller två drinkar för mycket, den följer med mig hela vägen. Det är inte nån annans fel än mitt att jag vaknar en söndag morgon med minnesluckor men ibland önskar jag att det inte var så lätt att göra fel hela tiden.

Jag sover dåligt och vaknar en måndag morgon och jag tänker för mycket igen. Det snurrar i huvudet, men inte av en discokula utan av mitt liv. Av allt som jag inte vet, allt som jag inte kommer ihåg och allt som jag hoppas ska bli av.

torsdag 14 september 2017

allt kan bli på riktigt.

Jag står i köket och bakar, ska hälsa på gamla kontoret och vill ha med mig nåt. Telefonen ringer, det är ett 08-nummer och jag svarar inte för jag har händerna fulla av deg och kladd, och så tänker jag att det säkert ändå är nån försäljare, är det nåt viktigt lämnar de väl ett meddelande. Inget meddelande. Jag kollar inte upp numret. På kvällen går jag en promenad med en kompis och vi pratar om jobb och hur man ska göra, hur man ska få det där jobbet man vill ha och jag säger att jag börjar fundera på att söka jobb i Stockholm, kanske kan man veckopendla eller bara bo där ett tag för att samla på sig kunskap och erfarenhet? Men helst av allt vill jag ju bo kvar i min lägenhet med kakelugn, nära kolonin, vännerna, familjen. Men jag vill också ha ett jobb, snart.

Morgonen efter har jag lagt ifrån mig telefonen i ett annat rum, när jag kollar den har jag ett missat samtal en halvtimme tidigare. Och ett röstbrevlådemeddelande. Det är från en rekryterare som hjälper till med rekryteringen till ett jobb jag sökte för några veckor sen. Jag ringer upp. Hon frågar vad jag gör nu och min situation och erfarenhet och efter det så säger hon:

Vi vill gärna träffa dig, har du möjlighet att komma på intervju i slutet av nästa vecka? I Stockholm?

Och mitt hjärta slår dubbla slag av förhoppningar och jag blir varm i kroppen av att få höra att jag faktiskt är intressant, att jag duger. Jag säger såklart att jag kan, och så ska hon höra av sig när hon stämt av med företaget.

Jag ringer pappa, mamma, smsar kompisar att JAG SKA PÅ INTERVJU!! På eftermiddagen blir jag helt nojig och tänker att jag kanske hörde fel, sa hon verkligen så? Jag har kanske missuppfattat för vi bestämde ju ingen dag och tid och tänk om det bara var en telefonintervju, tänk om hon bara ville kolla att jag var tillgänglig men att det kanske inte var helt säkert att jag skulle komma på intervju? Men visst säger man inte så om man inte faktiskt menar det? Då luras man ju.

Och tankarna snurrar, jag tänker att jag tar ut saker i förskott trots att jag passar profilen perfekt, är tillgänglig direkt och att det borde vara en stor fördel eftersom jobbet är tänkt att börja 1 oktober. Men i mitt huvud har jag redan sprungit iväg till att jag fått det, funderar på hur vi kan lösa det med veckopendling eller dubbelt boende för det är bara några månader och så tänker jag att det kanske inte vore helt fel att spendera hösten i Stockholm. Om det nu är på riktigt.

tisdag 12 september 2017

livets resa.

Jag har ju glömt skriva om livets resa, den där som jag gjorde i slutet av juni och som sedan legat som en bomullstuss runt mitt hjärta. Transsylvanien alltså. Vilken grej det blev och såhär minns jag det sisådär tre månader senare.

Jag minns att när vi landade på Bukarest flygplats var det första som slog emot en den där hettan, och lukten av värme. Det luktar ju på ett särskilt sätt från varm asfalt och avgaser, den där lukten som är så annorlunda från hemma. Det var 34 grader varmt och helt klarblå himmel. Från flygplatsen skulle vi vidare till Transsylvanien som alltså är den nordvästra delen av Rumänien, mot gränsen till Ungern. Målet var området Brasov, i närheten av bergskedjan Karpaterna. Bussresan skulle ta två eller tre timmar men det slutade med att den tog nästan sju. Det var då det blev på riktigt, det där uttrycket som vi hört arrangörerna slänga sig med men som vi inte förstod varför. This is Romania! Allt kan hända, och man kan inte planera särskilt mycket för det blir ändå inte som man tänkt sig. Tvärtom vad jag, fröken kontrollfreak, gillar alltså men det var bara att le och bita ihop. Och gå på toa med fem okända tjejer i ett dike vid en vägkant eftersom vi satt fast i bilkö i flera timmar och nöden har ju som vi vet ingen lag. Men vi kom fram! Alldeles för sent så vi nästan inte fick middag men det var en parentes i sammanhanget för vi var framme, äntligen!


Jag minns att jag vaknade tidigt och öppnade gardinerna till denna utsikten. Och jag minns att jag blev varm i hela kroppen. Efter frukost och genomgång av grupper och dagens upplägg åkte vi buss till nationalparken där vi skulle ta oss 19 km upp och ner och fram och tillbaka genom terräng. Det slutade med att vi tog oss 22 km genom ett fantastiskt landskap, och gick i mål i staden Bran där ölen kostade tio kronor och smakade gudomligt. På kvällen åkte vi med en galen busschaufför till staden Brasov där vi åt traditionell rumänsk mat som riktiga turister och fick kasta i oss efterrätten för att åka på en lika galen bussfärd hem genom små, sovande byar och smala vägar med stup ner i avgrunden.


Dag två, lördag och lika tidig start för att ta oss 20 km genom lite lättare terräng, med fikapaus hos några rumäner som serverade kokkaffe i eget porslin. Det var denna dagen vi lärde känna varandra, blev ett gäng och för stunden, just där och då, blev några av de där personerna mina allra bästa vänner. Vi sprang genom byar, över ängar, uppför kullar och nerför backar och såg ett land som stått stilla i tiden. Barn som arbetade på åkrarna, liar och höskyfflar och inte en enda traktor. Hästar och åsnor som var fastkedjade utan mat och vatten och ibland var man tvungen att stänga av alla känslor för att inte bryta ihop. För det var verkligen som en annan värld ibland. Och jag insåg hur jävla bra vi har det här hemma, hur bortskämd jag är som bryr mig om mina i-landsproblem och hur olika liv man kan få beroende på om man är född i ett land som Sverige eller ett land som Rumänien. Vi gick i mål i en by där det fanns en enda restaurang som serverade öl, och när vi sa att vi ville ha 25 öl trodde vi ägaren skulle få en hjärtinfarkt för så många visste han inte ens om han hade på lager sa han. Vi höjde våra glas för varandra och livet, och där och då ville man bara stoppa tiden.


Söndag morgon checkade vi ut tidigt och begav oss ut på tredje etappen, som också skulle bli den värsta. Efter två dagar och över 45 km i benen, uppför berg och genom dalar, så kändes varje steg i början som en kamp. Det var svalare men enormt fuktigt väder, och den första stigningen gick rakt upp. Men det som inte dödar, det härdar och man klarar mycket mer än man tror helt uppenbart. Vi belönades med fantastiska vyer över dimmiga bergstoppar och jag har så många ögonblick i min hjärna som jag inte kan förmedla men de finns där som små diabilder som jag ser ibland när jag blundar. Kanske den bästa känslan på hela resan var den sista spurten mot mål, när vi sprang nerför en slalombacke. Om man inte springer och älskar nerförsbackar så låter det nog stört men den känslan när benen bara går av sig själv och man bara åker med på resan, den är obetalbar.


Dagen efter åkte vi hem, det ösregnade från morgon till kväll och vissa kom inte med sina flyg som blev inställda. Det var som om det var ett tecken, våra fyra dagar hade varit de soligaste och varmaste så långt den sommaren, och när vi lämnade blev det regnigt och kallt.

Det finns såklart tusen saker till att berätta, fler bilder, fler historier men hur jag än formulerar mig kan det aldrig bli samma som där och då. Så ni kanske förstår att jag kallar det livets resa och att jag redan längtar till nästa år?

måndag 11 september 2017

när hösten kommer och tiden gått för fort.

Så har sommaren tagit slut, snart har halva september gått och då kommer hösten. Jag har fyllt år, nu är jag inte längre 32 utan 33 och jag förstår det fortfarande inte. Hur den där tiden bara rusar. Och jag känner att jag inte hinner med, jag kan liksom inte greppa att mer än halva året redan har gått. Min sommarledighet är över, jag kan inte leva i min sommarlovsbubbla längre. Istället slits jag mellan dagar med magont och jobbsökarhets till dagar jag sover länge och sträcktittar på Netflix. Jag trodde jag hatade niotillfem-livet men nu när jag inte har det så saknar jag det. Jag längtar efter ett nytt jobb, ett sammanhang, ett syfte. När jag går morgonpromenad och folk cyklar till jobbet, skolan, universitetet så känner jag en tomhet och en överflödighet. Som att jag inte har nåt syfte eller anledning att vara här. Tiden går för fort och jag hinner inte med.

Så jag fyller 33 år, en av mina sista singelkompisar träffar en kille, jag försöker matcha med folk på Tinder och samtidigt säger jag till en av mina bästa vänner att det kanske är så att jag inte träffar nån. Nånsin. För så är det ju, vissa gör inte det. Det är som att jag på allvar tror att det inte kommer hända, som att jag stängt av och gett upp. För om man slutar hoppas och slutar tro så är det lättare att acceptera att det inte händer, visst är det så? Det är samma som min barnlängtan, det är som att jag stängt av den också för nu när jag vet att det inte kan hända (inte just nu, eller på ett tag framöver) så är det som att jag inte ens vill längre. För om man inte vill så behöver man ju inte längta, eller hur?

Och så tänker jag på hur det blir och vad man kan göra åt det, vad jag gjort för fel och vad jag skulle kunna göra annorlunda. Jag blir arg på mig själv för att jag inte försökt tillräckligt, under mina sex år som singel har jag kanske dejtat 10, 15 personer, inte 100. Kanske hade jag hittat rätt om jag försökt den där sextonde, sjuttonde, trettionde gången istället för att bara lägga ner hela tiden. Tänk om. Jag måste sluta tänka om. Så jag går in på Tinder och trycker ja och nej, och blir besviken varje gång mitt ja inte får en direkt match. Bekräftelsebehovet bara ökar för varje dag som hoppet minskar och jag somnar på kvällarna med handen på kudden bredvid och tänker att jag inte sovit nära någon annan person på nästan fyra månader. Jag saknar det, och jag längtar så jävla mycket efter det men det är lättare att stänga av och låtsas som ingenting, eller hur?

onsdag 30 augusti 2017

blame it on me.

Det är min födelsedag. Jag vaknar ensam i min säng, tidigare än jag tänkt mig och det duggregnar ute. Sträcker mig efter telefonen och jag har fått några sms och meddelanden på Messenger. Grattis födelsedagen! Själv tänker jag mest att jag saknar någon att vakna upp bredvid men jag tränger undan tankarna och spelar Stevie Wonder's Happy birthday på Spotify istället, som jag brukar. Öppnar presenten jag köpt till mig själv, två böcker varav det visar sig att den ena hade jag redan. Jag går en promenad, kollar telefonen och tycker det är konstigt att ingen skrivit på min Facebook, jag drömde om det förra året, att jag gick en hel dag utan några som helst grattis-önskningar. Timmarna går, fortfarande inga hälsningar men jag får meddelanden på Messenger från folk jag inte brukar skriva med där. Känner mig låg och betydelselös. Pappa ringer och han säger ta hand om dig, puss och kram, jag älskar dig och han brukar inte säga det där sista. Det värmer inifrån hela vägen ut i fingerspetsarna. Min dator hänger sig, jag hittar två, tre jobb i Stockholm som jag vill söka men jag vill ju egentligen bo kvar här. Känner mig stressad och får lite ångest. Tänk om jag inte får nåt jobb?

Farmor och farfar kommer på födelsedagsfika och vi äter prinsesstårta, de pratar om förr och nu och farfar berättar sånt som han redan berättat men jag säger ingenting för det är fint att ha dem vid mitt köksbord på min födelsedag. De som funnits där sen jag var liten, de finns där fortfarande 33 år senare. När de åkt hem ringer mamma och jag blir ledsen för mormor har inte ringt, hon har skickat kort men inte ringt och hon ringer alltid när man fyller år. Fast hon ringde inte förra året på min födelsedag och jag känner mig betydelselös.Vi pratar så sällan så det känns ännu mer sorgligt att hon inte ens ringer på min födelsedag.

Jag går på restaurang och käkar middag med mina två närmsta kompisar, vi pratar om livet och jag säger att det är lite jobbigt just nu. Trots att det är min födelsedag. De försöker peppa och uppmuntra och säger fina saker men det är som att det inte går in. Jag känner mig misslyckad, så långt från där jag ville vara i år. Jag säger att jag varje år önskar att jag på min nästa födelsedag inte ska vakna ensam men så blir det så ändå. Att det ska vara så svårt. Säger saker som att det är ju inte alla som träffar nån, vissa är ju själv resten av livet. Att det kanske egentligen är mitt fel alltihop, alla de här sex åren som gått. Att jag inte försökt tillräckligt, att det jag gjort uppenbarligen inte funkat. Fast jag egentligen inte tror på det, det är som att jag intalar mig att det är så.

.......................................................................

Jag inser vid lunchtid att jag själv gjort nån inställning som gör att ingen kan skriva på min Facebook-vägg utom jag själv. Ändrar tillbaka och då börjar grattis-önskningarna trilla in. Hittar tre jobb att söka inom fem mils radie, och inser att några år i Stockholm kanske är precis vad jag behöver just nu. Det kostar ingenting att söka.

Kollar min telefon och min mensapp säger att jag ska ha mens vilken dag som helst, egentligen för nån dag sen. Inser att det är därför jag är så låg och känslosam, jag har fortfarande inte förstått att jag efter alla år med p-piller nu faktiskt känner av hormonella störningar och förändringar. Det har ju varit så flera gånger men ändå är det som att jag blir lika förvånad varje gång.

Mormor ringer när jag sitter på restaurangen. Jag ler när jag ser att det är ett missat samtal från just henne och tänker att jag ringer tillbaka imorgon. Skickar ett tack-sms till kompisarna och får ett fint kärleksfullt sms tillbaka.

Och imorgon åker jag norrut och springer maraton i bergen. Jag kanske inte lyckas med jobb eller kärlek men springa, det är en sak jag vet att jag kan.

fredag 25 augusti 2017

den bästa sommaren.

Jenny frågade för ett tag sen vad vi gjort i sommar, vad som varit bäst med sommaren och om det bästa som är kvar.

Och jag vet inte riktigt var jag ska börja för denna sommaren har varit bäst. Jag kan inte minnas en sommar som varit såhär bra. Den började ju med ett beslut och allt blev så mycket lättare när jag dagen innan midsommar stängde den där kontorsdörren som jag aldrig behöver öppna igen. Sen följde midsommar, en resa till Transylvanien som var helt magisk, en fjällvandring som hade mycket mer att önska vädermässigt med känslomässigt var en fullträff och så Portugal såklart. En sommar som inneburit mer resor än jag rest sammanlagt de senaste fem somrarna, för lite tid på kolonin men varje dag jag varit där har jag njutit och vägrat stressa över alla projekt jag borde ta tag i. En sommar när jag sprungit fler mil än jag kan räkna, åkt iväg på små äventyr själv och känt att jag inte behöver nån att hålla i handen för jag klarar mig. Inte sagt nej, men inte heller sagt ja till allt, litat på att dagen blir som den blir. Det har varit det jag gjort och det som varit bäst, och det bästa som är kvar är att fylla år och sen åka på sensommarens sista resa som är ett maraton i Norrland.


Det sämsta med sommaren (även om det inte var en fråga!) är att jag inte hånglat en enda gång. Så tråkigt ändå att det närmsta jag kommit varit ett huvud på en axel i Portugal och en hand på ett lår på ett tåg från Köpenhamn. Men jag fokuserar på det andra, det som varit bra, det bästa! Sommaren 2017 alltså, den allra bästa sommaren.

fredag 18 augusti 2017

lover, where do you live?

Jag är vilsen. Sommaren 2017 är den bästa sommaren jag kan minnas men jag har ändå en känsla i bröstet som inte försvinner. Det är som en rastlöshet och en rotlöshet, och jag vet inte hur jag ska göra för att komma åt den, för att göra mig av med den, för jag vet inte vad den beror på. Eller jo, till viss del beror den väl på situationen jag är i, att jag inte har ett jobb och inte vet när jag får ett nytt eller vad det kommer vara. Och till viss del beror den nog på den där insikten att hur mycket jag än vill så har jag inte det där som jag mest av allt vill ha, den där mannen och barnet kommer inte hur mycket plats jag än gör för dem. Jag älskar min lägenhet, min koloni, min lilla stad men är det här jag ska vara? Kanske ska jag bara dra iväg, långt bort. Men jag vet inte om jag vill göra det för att det är den lättaste utvägen, och att det blir som en flykt i så fall. Eller om jag faktiskt vill för att jag vill uppleva saker, resa, lära känna nya platser. Jag känner mig så vilsen, och det kryper i kroppen för jag vill inte sitta still, stanna upp och ta tag i det. Det känns som att jag springer nån slags gatlopp genom livet, jag slår undan saker som känns jobbiga och ser bara framåt eller bakåt och inte åt sidan alls.

Och jag tror känslan blev ännu tydligare när jag började följa två av mina surfinstruktörer från Portugal på Instagram, för deras bilder får mig att minnas hur det var en gång och hur det kan vara. Hon är från Australien och han från Portugal, de bor där i ett hus vid stranden men deras bilder och ord kastar mig tillbaka till mitt förra liv, då när jag också hade den där distansen. Fina ord om jobbiga farväl, månader tills nästa gång man ska ses. Om att åka runt hela jorden för att komma hem. Det påminner mig om den där kärleken som var så stark att den överlevde veckor, månader isär, det var kärleksmail och snabba Skype-samtal och aldrig att jag tvekade, inte en sekund var jag rädd att hans kärlek inte var lika som min. Bilder i solnedgångar med ord som får mig att minnas hur det känns att vara fri, att vara kär, att ha nån så självklar vid sin sida.

Jag är så vilsen just nu, jag vet varken ut eller in. Vet inte vad som är hemma eller borta, var jag vill vara eller hur jag ska leva. Så jag lever mig in i andras liv, jag låtsas att jag snart är där, jag försöker att lätta trycket i bröstet genom att springa långt, dricka för mycket alkohol, sova för länge på morgonen, kolla för mycket på Netflix, fylla dagarna med så mycket jag kan så jag slipper tänka.

För tankarna är mörka ibland, de är så himla hopplösa emellanåt och jag skulle ge min högra hand för att stilla min längtan, för att det där livet jag längtar efter ska bli verklighet. Istället går jag sakta mot en ny födelsedag, ensam. Jag blir äldre men jag blir bara mer och mer vilsen, och jag vet inte hur jag ska hitta rätt väg. Jag vet inte hur jag ska få bort känslan av att aldrig känna mig hemma, att slippa känna mig så himla vilsen, hopplös, rotlös.