onsdag 24 maj 2017

tänk om?

Ledig onsdag och jag sitter hemma vid köksbordet, slösurfar och betalar räkningar. Så går jag in på LinkedIn och kollar runt lite, klickar runt i jobbsektionen och där är det. Jobbet med stort J.

Det finns ett jobb som låter nästan exakt som det jag skulle vilja göra, och det bästa av allt? Det finns på mitt kontor! Alltså där jag jobbar nu fast på en annan organisation i samma hus. Jag fick nästan hjärtklappning för tänk om? I så fall hade jag fått vara kvar på arbetsplatsen och människorna som jag älskar men på ett jobb som jag vill vara på. Och jag vet att jag springer iväg i tankarna nu men jag är kvalificerad och jag känner de som jobbar där och de känner mig. Jag vet att jag springer iväg i tankarna men tänk om det var meningen att det skulle bli såhär? Tänk om?

Jag pratar med mamma i telefon och berättar och hon säger att jag ska ta en sak i taget och inte gå händelserna i förskott för kanske finns det nån som är mer kvalificerad än jag som söker och det är ju inte säkert att de väljer mig ändå. Och jag vet att hon har rätt men alla pratar om kontakter och här är det ju nån som de vet vem det är och kanske att det hjälper ändå, det måste väl hjälpa? När jag dessutom är kvalificerad och har jobbat med nästan exakt samma saker innan måste det väl ändå finnas en chans? Jag kan inte sluta tänka på hur jävla bra det skulle kunna bli, ett jobb som skulle ge mig viktig erfarenhet inom det området jag har velat jobba med så länge, men som samtidigt skulle vara något jag ser mig själv göra ett tag framåt. Ett jobb där man får komma ut och träffa folk, resa, gå på möten och mässor och allt det där som jag saknat på mitt nuvarande jobb där jag i princip nästan bara är på kontoret. Tänk om?

Aldrig har jag längtat efter en måndag som jag gör nu, för på måndag ska jag gå och prata med dem och säga VÄLJ MIG! och sen ska jag söka jobbet och hålla tummarna som jag kanske aldrig gjort innan. Tänk om?

tisdag 23 maj 2017

du måste gå och bara lita på att bilarna ska bromsa in.

Jag funderar mycket på det, om det bara är otur eller om det är något med mig eller något jag gör (eller inte gör) som är anledningen till att det inte händer. Snart är juli här och då klockar jag in ytterligare ett år, nu är det sex år som jag varit singel. En evighet. Jag läser i Heja Livet!-gruppen på Facebook om en dejtingcoach som skriver på sin hemsida om vanliga problem och anledningar till att det inte funkar med dejting och jag känner igen mig så himla mycket i det mesta. Men jag vet inte om terapi eller coaching är vägen för helt ärligt känns det mer som otur, eller dålig timing.

Så går jag och käkar lunch i solen med en kollega och jag visar min senaste Tinder-konversation som började helt normalt men som snabbt gick över till att jag fick ett skamligt förslag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre. Det går förbi en kille som ser nästan ut som B, och ibland ser jag honom överallt fast jag inte tänkt på honom på ett tag. Jag funderar ibland på vad som kanske skulle hänt om vi träffats nu istället för i februari, kanske hade det varit helt annorlunda då. Eller om jag hade swipat bort honom på Tinder den där gången, att vi aldrig ens hade träffat om jag swipat åt det andra hållet eller inte svarat på hans meddelande. Så mycket som jag tänker på chanserna jag kanske missar, jag blir nästan stressad av tanken att om jag inte klickar ja eller följer med på nån social grej så kanske jag missar nåt.

"Plötsligt händer det" säger alla men jag har så svårt att lita på att de har rätt. Samtidigt kan jag ju inte göra annat än att tro att en dag kommer det hända. Jag kanske kommer fortsätta ha otur ett tag till men en dag så kommer det plötsligt hända även för mig. Det är så jag försöker tänka, jag intalar mig att jag måste göra allt jag kan här och nu för livet är det som händer medan jag väntar på att det "plötsligt ska hända". Att jag inte bara kan gå och vänta för då kommer jag ångra alla dagar jag slösade bort.

Och så försöker jag intala mig själv att en dag kommer "plötsligt hände det" vara värt precis allt.

måndag 22 maj 2017

42 195


Vissa dagar är man bara så jävla bäst. Igår sprang jag 42 195 meter i strålande solsken och alldeles för varmt men jag gjorde det och som Oskar Linnros sjunger så förtjänar jag lite motherfucking fyrverkerier. Bäst!

(Sen att det idag gör ont att stå, gå eller sitta är skit samma, det går över. För jag är så stolt att jag nästan spricker!)

torsdag 18 maj 2017

det känns i luften att junivinden kommer.

Är det nu den kommer, sommaren? Det känns banne mig som det, och det är alldeles ljuvligt. (Men om jag får önska kan den hålla sig borta tillfälligt just på söndag när jag ska springa 42 195 meter i Köpenhamn.) Sommaren kommer och med den allt det underbara som öl på uteserveringar, grillning, bad, shortsväder och ledighet. Jag söker jobb som på löpande band men längtar mest efter surfsemester i Portugal, brunbrända ben och saltvatten i håret. Trånga gränder i Lissabon, drinkar i skuggan, sena nätter. Och innan dess ska jag åka till bergen i Transylvanien och springa med en grupp människor jag aldrig träffat.

Sommaren alltså. Så himla efterlängtad, varje gång.


Sommaren 2017, jag tror på dig. Så himla mycket tror jag på dig.

måndag 15 maj 2017

en knappt synlig spricka i mitt skal.

Söndag kväll och jag sitter vid min kompis köksbord, vi dricker rödvin och äter upp rester av en ostbricka samtidigt som vi försöker planera för vårt maraton nästa helg men samtalet handlar mer om livet och allt som händer eller inte händer. Hennes kille ringer, hon skiner upp som en sol och jag blir varm i hela kroppen för jag ser hur lycklig hon är. Hon som lämnade ett sexårigt förhållande i höstas och direkt träffade den här nya personen som älskar henne och som hon älskar tillbaka. Det hugger till i magen av all min längtan efter det där, men jag låter henne inte se det för hon kan inte hjälpa att det hände för henne men inte för mig. Jag berättar om mina senaste äventyr, om valborg och konferensen och hur rädd jag är för att bli bitter på killar på riktigt. Hon undrar om jag inte ska höra av mig till han från valborg och jag säger att det är ju inte lönt, det har gått flera veckor och hade han varit intresserad hade han väl hört av sig? Det är väl så det funkar? Jag säger att jag ibland saknar B fortfarande, hon frågar om jag inte ska höra av mig för nu har det ju gått några månader. Jag säger att jag inte vill för jag har gjort sånt innan och det blir aldrig bra, det blir aldrig det där filmslutet där han svarar att han tänkt lika mycket på mig och att han saknar mig och snälla ta mig tillbaka.

Vi pratar om framtiden, om att jag snart inte har ett jobb, om barnlängtan och vad jag ska göra med den. Jag säger att det verkar vara olika processer, ta olika lång tid för olika personer, och jag är på ett sätt tacksam att det inte går snabbare för jag vet inte vad jag skulle göra då. Hon säger att jag inte ska ge upp min plan, att jag inte kan säga nej om jag får chansen och jag säger att jag vet inte om jag kan skaffa barn när jag inte ens har ett jobb. Jag säger att jag är orolig att jag sätter krokben för mig själv för om jag inte kan träffa nån nu, hur ska jag kunna göra det när jag har barn? Själv?

Jag går från hennes lägenhet med en oroskänsla i magen, det är ljumna vindar som blåser över Malmös gator, folk på uteserveringar som skrålar en söndagskväll i maj. Det snurrar lite i huvudet efter en halv flaska rödvin, det snurrar i magen av känslor och nervositet, men mest snurrar det som en liten, liten kniv i hjärtat av all längtan, saknad och ovisshet.

onsdag 10 maj 2017

sista gången vi sågs.

Det var den sista gången vi sågs förra veckan. Sista gången, nu ses vi aldrig mer.

Han undvek mig, som vanligt. Och jag undvek honom, för en gångs skull. Vi såg varandra flera gånger under de här dagarna men hälsade inte ens. Jag har slutat försöka vara trevlig för hans skull när han beter sig som en tonårskille med hybris. Det är trist för innan allt det där så hade vi en fin kollega/kompisrelation och det är synd att det behövde sluta såhär.

Han som kom dit "bara för min skull" kunde jag skriva mer om men jag vill helst glömma allt. Hur jag märkte av hans blickar hela dagarna, hur jag kände mig nästan förföljd och trängd för jag kände ingenting alls likt det jag kände sist. Och vi pratade och jag var trevlig men jag ville inte mer än så. Det är aldrig kul att göra nån besviken men ibland blir det inte som man tänkt sig.

Han som jag bara hälsade på, som ganska förståeligt inte sökte nån kontakt med mig men som ändå var i närheten. Som ändå sökte efter min blick men sen blev undvikande. Han som inte svarade på ett sent Facebook-meddelande men som kvällen efter satte sig mitt emot mig på middagen när stolen blivit ledig. Inte främst för att prata med mig, mest för att sitta där och existera. För att skicka blickar och blixtar, min kompiskollega som satt bredvid sa att det var fan elektriskt mellan er och jag bara nickade för det är ju så det är. Han höll sig på rätt sida, och det var bra för hans skull (och även för min) men jag trodde kanske inte det skulle vara så lätt för honom. Men det kvittar, för han är borta nu på riktigt. Borta på sociala medier, borta ur mitt liv för all tid och nu behöver vi aldrig mer ses.

Och sen han som jag dansade med och skrattade så jag fick ont i magen, som följde med mig ner på stranden och höll mig sällskap när jag nattbadade. Han som värmde mig efter badet och hånglade med mig på en nattsvart sandstrand, som jag följde med till rummet men sen till slut bara somnade bredvid. Han som på morgonen sa jaha det här var ju inte bra och jag såg i hans ögon att han menade det så jag bara gick utan att säga nåt mer. Han som jag sedan letade upp på Facebook och det visade sig att han hade rätt, att det inte alls var bra eftersom han har sambo och två barn.

Jag vet inte vad jag håller på med, kanske är det nån slags kris eller självskadebeteende men vad det än är måste jag sluta för det börjar nästan bli destruktivt det här.

måndag 8 maj 2017

lyckan gömmer sig.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är så många tankar i huvudet och känslor i hjärtat just nu, och jag försöker sortera dem i olika kategorier eller fack i min hjärna för att förstå och hantera. Ibland får jag hjärtklappning, nån slags lättare ångest, när jag tänker på allt samtidigt, hur det bara hopar sig känslor och funderingar, det är som en slags köbildning som jag nästan inte ser slutet på.

Tankarna och känslorna handlar mest om tre grejer just nu, det är de stora som följt med mig länge men som förändras (mer eller mindre) hela tiden.

1) Singelskapet/ensamheten.
Så trött jag är på att känna mig ensam. SÅ trött. Och jag är ledsen över att jag känner mig ensam, över att jag inte kommer någonstans i den här eviga jakten. Trött på att ständigt bli besviken, trött på att ens orka försöka, trött på att få mitt hjärta krossat gång på gång. Trött på att inte ens hitta någon att dejta, trött på att inte få svar, trött på att bara träffa såna som redan är upptagna eller såna man aldrig ens skulle vilja lära känna. Och jag vet att man inte ska jämföra men det går inte att låta bli att känna att jag står och trampar vatten, fortfarande såhär nästan sex år senare. Jag trampar vatten och mina vänner skaffar barn, gifter sig, köper hus. Jag läser i bloggarna jag följer om barn, förälskelser, husköp. Det känns ibland som att allas liv rör sig framåt utom mitt, jag står i nån slags gyttjepöl och trampar grumligt vatten.

Och samtidigt blir jag rädd för jag har blivit som de där jag sa att jag aldrig skulle bli. Jag har blivit en sån som slutar skriva med folk på Tinder utan anledning, jag har blivit en sån som drar ut på frågan om när vi ska ses, jag har blivit en sån som undviker såna jag varit med, jag har blivit en sån som kastar bort såna som visar intresse och hakar mig fast vid de som inte gör det. Jag har blivit en sån som stänger av hjärtat och ger kroppen vad den vill ha, som att det är allt jag duger till.

Men vad ska jag göra? När jag inte får det jag vill ha så får jag göra något annat under tiden för att inte sjunka helt. För att inte tappa tron totalt på att det finns nån därute för mig så ger jag vad jag kan till den som vill ta emot. Och det är så jävla sorgligt och säkert inte bra för mig överhuvudtaget.

2) Jobbet/framtiden.
Det gnager i bakhuvudet för jag har snart bara en månad kvar som anställd och sen... Ja vad händer sen? Jag söker jobb men jag är vilse där också, jag vet inte riktigt vad jag vill göra. Och jag vet, det finns tid, det gör det absolut, men den vet vi ju också alla hur snabbt den försvinner. Och även om jag borde njuta så stressar det mig så mycket att inte veta. Jag har aldrig haft nån längtan efter en karriär eller att lyckas på nåt sätt, jag vill bara ha ett hyfsat intressant jobb med hyfsat trevliga kollegor och en hyfsad lön. Jag tror egentligen att det som spökar med jobbsituationen är att jag får sätta annat på vänt (se punkt 3).

Kanske är det också lite ledsamhet över att ha varit på konferens i två dagar för sista gången och känna att ingen riktigt bryr sig att jag ska sluta, förutom den där gruppen av personer som jag kommit riktigt nära. Jag trodde jag var viktigare än så, trodde att fler skulle säga något, visa någon slags reaktion men jag hade fel.

3) Barnlängtan/ovissheten
Min längtan går i perioder, ibland den har varit så himla stark att den tagit över hela mig och ibland har jag glömt att den ens finns. Den var stark när jag skickade in den där remissen i december och den var stark när jag gjorde undersökningen, men den är inte lika stark nu. Jag vet inte vad som händer för det verkar som det inte går till på samma sätt för alla, och det gör ovissheten ännu värre. Att man inte vet vilken ordning saker sker i, vilka steg som man ska gå igenom och när. Vad det finns för tidsplan och vad man har för alternativ. Jag fick ett brev häromdagen, det första jag hört sen den där undersökningen för en och en halv månad sen, och allt var bra förutom att jag måste ta om blodproven för det visade sig att jag har förhöjt sköldkörtelvärde. Det verkar inte vara något farligt men ändå gnager det.

Och jag vet inte vad jag ska göra för jag kan ju inte sätta igång processen när jag inte har ett jobb, och jag har snart inget jobb. Och vill jag verkligen det här? Jag vill ju mer än nånting annat bli någons mamma men jag vill så himla gärna bli någons flickvän också. Och då är tankarna igång igen, hönan eller ägget, vad ska komma först och gör jag bara mig en otjänst, har jag för bråttom, ska jag bara lägga ner allt och sluta stressa eller ska jag bara köra och skita i allt det där andra?

Jag vet inte.

Just nu vet jag inte mycket, och det gör allting tusen gånger jobbigare. Och allt detta tror jag bottnar i en tomhet och uppgivenhet och längtan efter mer. Livet alltså. Kan det inte nån gång bara bli lätt?