torsdag 16 november 2017

lär mig tro att allting ordnar sig.

Det är så många tankar i mitt huvud just nu, det är stressen av att det bara är två veckor till jag och syrran måste flytta ut ur lägenheten vi bor i nu, vi har kanske precis fixat ett nytt boende för december månad. Det är tankarna på morfar, jobbet och chefen och allt som inte blev som jag tänkt, det är stressen för att snart är jag arbetslös igen. Idag ska jag åka hem till en stad som jag inte längre är säker på är hemma för mig, jag blir mer och mer tagen av Stockholm och har sökt fler jobb här än hemma. 

Och mitt i det där finns en känsla av att det skaver, mitt i den där vilsenheten. Att jag inte vet vad jag håller på med, varför jag ens träffar någon nu när jag är mitt uppe i det här vilsna kaoset. Tankar på att han kanske räknar med att jag bara är kvar en månad till, är det därför jag inte känner mer? Är det som att jag stängt av för att jag vet att det inte är lönt att ens försöka? Och i så fall, varför försöker jag då?

Jag vet vad det är som skaver, men jag vill inte acceptera att det är så för det känns så himla löjligt. Det skaver i mig när jag inser att jag är osäker på honom för att han inte tar i mig på det där sättet som jag är van. Han är inte fysisk sådär som de andra varit, han trycker inte upp mig mot en vägg, han försöker inte få av mig kläderna sådär som de andra gjort. Som att jag identifierat mig med att det är det sättet som är rätt, som att det är det jag duger till? Så när han kysser mig försiktigt, sådär trevande så tar jag det som att han inte vill mer, när han drar sina fingrar genom mitt hår så tolkar jag det som att han tycker det är nog så.

Istället för att se killen som hör av sig varje dag och uppenbarligen vill vara en del av min vardag, vill lära känna mig. Istället för att se killen som bjuder in på middag, som skriver och frågar om jag inte bara vill säga hej en kort stund för att han uppenbarligen vill träffa mig oavsett om det är fem timmar eller fem minuter.

Jag förstår inte varför jag känner såhär, att det enda jag duger till är fysisk kontakt och inget mer. Kanske är det sex år av osäkerhet och killar som kanske inte sett mer än det där. Kanske är det sex år av att jag gett dem det utan att kräva nånting mer tillbaka, trots att jag velat.

Det ska bli fint att komma bort från det som stressar, att få vara där jag trots allt känner mig mer hemma, få krama mamma och pappa och kompisarna. Sova i min egen säng. Sen ska jag komma tillbaka och då får vi se vad som händer, jag håller inga tummar men jag bränner heller inga broar än.

onsdag 15 november 2017

just dive right in, follow my lead.

Det blir tisdag, jag går till jobbet med ett sånt där fånigt leende för att jag kvällen innan kysst någon för första gången på ett halvår. Han hör av sig, som vanligt, på morgonen och vi hörs till och från under dagen. Jag går min lunchpromenad längs vattnet, det glittrar nästan lika mycket som dagen innan, det är kallt och jag inser att det är skillnad på november i Skåne och Stockholm.

Jag frågar om han vill ses på onsdag, han svarar att han ska ha kvällsmöten med jobbet så det blir nog sent, men kanske ikväll? Sen går dagen, jag åker hem med tunnelbanan, går ut och springer i mörkret, det är halt och vitt på marken. 

Han frågar om jag vill ha mat, jag säger ge mig 15 minuter och det är så sjukt praktiskt att dejta nån som bor två kvarter bort. Jag får hans adress och portkod och går dit, hittar rätt direkt. Han öppnar dörren och kramar mig, han spelar musik och lagar mat. Jag är osminkad och nyduschad, pigg från löpningen men trött från alldeles för lite sömn de senaste veckorna. Det är en annan stämning, han spelar snabb musik och jag får en annan känsla. Kanske för att förra gången var så himla mysig, med musiken, de tända ljusen, soffan. Nu är det taklampor som är tända, snabb musik och jag vet inte, jag kan inte sätta fingret på vad det är. Vi äter, pratar, och sen sätter vi oss i soffan. Han rotar fram godis från köksskåpet till mig, jag skrattar för vi har båda lika dålig karaktär.

Sen spelar vi det där frågesportspelet igen och han förlorar stort, det märks på honom att han är tävlingsmänniska för han blir liksom kortare i tonen och stämningen blir lite tryckt, eller så är det bara jag som är sån jävla extrem HSP-person som känner av minsta lilla förändring. Jag säger det till honom att han är en dålig förlorare och då skrattar han och frågar om det märks så tydligt? Det gör det.

Timmarna går, vi sitter i hans soffa och sen ska han visa sina korttrick, han låtsas att han är trollkarl och han är riktigt duktig. Han försöker lära mig hur man gör men jag hänger inte med. Sen är det som att stämningen ändras igen, den andra spellistan kommer igång och han lägger sin arm på ryggstödet, jag berättar om mitt jobb och att jag är stressad för jag känner mig så himla förvirrad och jag vet inte vad jag ska göra. Han drar fingrarna genom mitt hår, jag lägger min hand på hans arm. Han stryker mig över pannan och jag får rysningar när mina fingrar stryker över hans hand. Han lutar sig fram och kysser mig, men han är så försiktig, som att han inte är säker på att jag vill. 

Och det är som att hans osäkerhet smittar mig, jag som aldrig är nervös i såna här situationer blir som en okysst tonåring. Det är som att vi vill men inte vågar, nån av oss. Jag är så van att följa nån annans initiativ och jag behöver att han tar tag i mig och visar vad han vill. Jag vill säga till honom att inte vara så försiktig med mig, men jag är rädd att han ska ta det fel. Han frågar om jag tycker att han är retsam, jag vet inte om han menar att han kysser mig försiktigt för att det inte ska leda till nåt mer, där och då.

Klockan är halv ett en natt i november och det är alldeles för sent för oss, båda ska upp tidigt. Han säger att jag får sova där men jag ska upp kl 06 och det är liksom inte ett alternativ. Vi säger hejdå, jag går de två kvarteren hem genom en mörk novembernatt. Ingen är ute, det är bara jag och gatlamporna. När jag kommer hem skriver han och frågar om jag hittade rätt, och god natt.

Och nu snurrar tankarna på att jag träffat en snubbe som är rolig, trevlig, smart, vettig. En som jag kan prata med på djupet men också på ytan, en som är ordentlig och städar och lagar mat. En som tränar och har intressen och bra musiksmak. En som inte är som de där andra jag träffat de senaste åren, som jag liksom aldrig kommit under huden på. Och då är det så typiskt att det där andra inte finns. Att det inte pirrar i magen när han kysser mig, att jag inte känner att jag vill göra allt det där som jag ville göra med de andra. Det finns en kemi mellan oss men den är inte sådär passionerad som jag är van vid, den ligger liksom under ytan och kommer inte riktigt fram.

Så vad gör man då? Fortsätter man att ses för att man så gärna vill försöka, för att man så gärna vill att det ska börja kännas? Är det sånt som kommer, om det inte finns där från början eller efter att man har setts fyra, fem gånger? Kanske är jag bara rädd att det är jag som ska såra denna gången, att det är jag som inte vill mer och han som säger ja.

Nu kommer vi inte kunna ses på en vecka, jag ska hem till Skåne över helgen. Det känns som en evighet men kanske är det precis det jag behöver för att få perspektiv.

tisdag 14 november 2017

du och jag är inte 16 längre.

Det blir måndag, jag har sovit sämre än på länge (även om jag sover dåligt här hela tiden). Jag är så trött, tvingar mig till slut upp ur sängen, det känns som att jag går i nån slags dvala hela vägen till tunnelbanan. Jag är i min egen värld, en mörk, trött värld, och jag går fel på T-centralen så jag måste gå på utsidan och sen tillbaka genom spärrarna igen. Det är då jag inser hur jävla trött jag är. Kommer till kontoret, det är tomt och tyst och precis vad jag behöver. Försöker formulera ett mail till min chef som svar på en sak hon har fel om men jag får inte ner orden bra. Jag har en klump i halsen och fortfarande magknip.

På lunchen går jag en lång promenad längs Årstaviken och solen skiner från en klarblå himmel, det är en måndag i november i Sveriges vackraste stad och jag låter solen värma mina kinder. Det är isigt i luften men solen gör så att vattnet blänker, det är så fint och jag tänker på morfar som ligger i en sjukhussäng, jag vet precis hur han ser ut för jag har bilder från i våras på min näthinna. Min morfar, grå i huden och halvt stängda ögon. Han som ska vara brunbränd och ha glittrande ögon, sådär som han alltid har haft. Han ligger där i en sjukhussäng på Östra i Göteborg och jag går här i Stockholm med tårar i ögonen. Jag blinkar bort dem, tänker att jag inte kan gråta nu mitt i den här miljonstaden, mitt i allt det här vackra. Längs Årstaviken rullar det tårar på insidan, på utsidan är det ingen som ser nåt. 

Jag får en bild från honom från IKEA, jag svarar med en bild från min promenad. Han frågar försiktigt hur jag mår, jag svarar att det är okej. Så undrar han om vi ska skjuta på att ses ikväll, om jag hellre vill hem och vila så förstår han det. Och jag tänker i två sekunder att det hade varit skönt att slippa, men så svarar jag att jag gärna ses som bestämt. Jag säger att jag köper med mat och kommer förbi efter jobbet, frågar om han kan möta mig för annars lär jag gå fel. Han vill gärna följa med och köpa mat men jag insisterar, jag vill fixa det, frågar vad han vill ha. Eftermiddagen går fort, jag får iväg det där mailet till chefen och tror jag har argument nog för att få rätt, eller i alla fall tillräckligt för att veta att hon har fel.

På väg hem från jobbet tänker jag tusen tankar och undrar hur det kommer kännas att ses igen. Jag köper mat och skriver till honom att nu är jag på väg, han möter mig i en vägkorsning, vi kramas och pratar och går hem till honom. Han bor tre trappor upp i ett grönt femtiotalshus två kvarter bort från där jag bor. Det är fint, välstädat och personligt. Inte min inredningsstil men det funkar, jag ser honom i det. Vi äter, pratar, pratar, pratar. Det är så bekvämt med honom. Vi kan prata om jobb och chefer och arbetsmiljö samtidigt som vi kan prata om sånt som inte alls är viktigt. Om sånt som får mig att skratta rakt ut och glömma att morfar ligger i en sjukhussäng på andra sidan landet.

Efter maten sätter vi oss i vardagsrummet, han vill spela spel (han är en sån som spelar spel, det är inte jag egentligen) och han sätter igång en playlist på Spotify med mysmusik, det är nästan lite klyschigt när Ed Sheeran sjunger baby you look perfect tonight. Vi sitter mitt emot varandra och spelar Alfapet och han säger att han är en dålig förlorare. Han är så fokuserad men samtidigt avslappnad och bekväm, han säger att han är en tävlingsmänniska och sen skrattar han. Hans blå ögon glittrar till när han lägger ett bra ord och han blir som en liten pojke när han räknar ihop hur många poäng han får. När han har vunnit spelar vi ett frågesportspel där jag vinner överlägset, han är så koncentrerad när jag ställer frågorna och när jag läser rubriken svarar han ja för att liksom bekräfta att han är beredd. Det är så jävla sött att jag börjar skratta varje gång för han är så inne i det. Han märker det själv och skrattar åt det, men kan inte sluta.

Sen flyttar han över till soffan, sätter sig bredvid mig men ändå inte riktigt nära, hans katt är mellan oss och jag läser frågor från frågesportspelet som han svarar på och hans arm är på ryggstödet bakom mig, ibland snuddar hans hand vid min, han drar fingrarna genom mitt hår och det är liksom i luften att nu händer det snart. På Spotify spelas Södra Stations ”16” och han säger att han gillar den låten, han vet inte att det är en av mina favoriter. Och jag blir som en tonåring, känner pulsen öka och jag tror jag kanske rodnar eller så är det bara på insidan. Jag lägger min hand på hans och tänker att jag kanske bara ska göra det. Det är ju gnistor och elektricitet i luften. 

Jag kollar på klockan och ser att den är halv elva, vi har setts i fem timmar. Jag har helt tappat tid och rum, har bara varit där och då. Jag säger att jag måste gå, han frågar om jag hittar hem, jag tittar på honom och så börjar vi skratta. Han säger att han följer mig hem och så går vi, nerför trapporna ut i den frostiga kvällen. Vi går fel men kommer ändå rätt, och utanför min syrras port stannar vi och så tittar vi bara på varandra.

Sen kysser han mig, vi är inte 16 men det känns som det för båda är nervösa, det märks för det är trevande och inte himlastormande men det gör ingenting. Där och då är det precis alldeles tillräckligt, där och då är det precis vad jag behöver en kall måndag kväll i november.

söndag 12 november 2017

so long min vän, det hann ifatt till slut.

Det blir söndag, vi har hörts varje dag sen sist vi sågs. Vi skickar meddelanden och bilder, jag hittar tillbaka till den där utsiktsplatsen och jag skickar ett foto och säger att mitt lokalsinne är tillbaka. Det blir söndag och vi har ju bestämt att ses. Jag tänker på vår promenad häromdagen, hur bra det kändes. Lagom bra liksom, inget himlastormande men jag tror ju att det är bra.

Det är söndag och jag pratar med pappa i telefon, gratulerar på fars dag. Han lämnar över telefonen till mamma som berättar att morfar blivit inlagd på sjukhus igen. Det ser inte bra ut den här gången säger hon och sen frågar hon om jobbet, hur mötet förra veckan gick. Och då bara brister det, jag gråter i telefonen, jag får inte fram ett ljud mer än snyftande. Jag vill inte, vill inte, vill inte. Han har funnits jämt och nu finns han snart inte mer. Jag känner det i mig, min magkänsla säger att det inte går längre. Det är kanske bara bra om det går snabbt, för alla säger hon, min mamma som är så stark men jag hör på rösten att den nästan brister för att jag gråter.

Jag tvingar mig att samla mig och tar tillbaka fokus till samtalet om mötet, om mitt jobb som inte blivit som jag tänkt mig, om min chef som inte pratar med mig utan runt mig, om projektet som jag trodde var mitt men som jag ändå inte har ansvar för, om hur förutsättningarna ändras hela tiden.

Sen går jag ut och springer, jag har magknip och mår illa hela vägen till Sollentuna, det känns som att jag ska spy och jag får stanna flera gånger. Inte för att benen är trötta utan för att magen lever ett eget liv. Jag vänder och springer tillbaka, det blir en kortare runda än jag tänkt men det finns liksom ingen anledning att plåga sig mer än nödvändigt i ett sånt läge. När jag kommer hem duschar jag varmt, sen får jag frossa och lägger mig under täcket i några timmar.

Han hör av sig, säger att han måste åka till sin mamma som ramlat och slagit sig, han skriver att vi kanske måste skjuta på vår träff. Jag svarar att det är lugnt, jag mår ändå lite skumt. Vi bestämmer att höras senare, och efter några timmar skriver han att han är hemma senare än han tänkt, att han är ledsen för det. Jag skriver att det är lugnt, vi kanske kan ses en annan dag och vi bestämmer måndag efter jobbet. Efter en stund skriver han och frågar om jag vill säga hej bara, typ tio minuter? för han är snart på väg från tåget och går ändå förbi strax utanför där jag bor. Jag går ut och så ses vi vid hörnet där vi sågs sist, vi går runt, runt och jag är där men ändå inte. Det känns inget alls som det kändes sist, jag har ont i magen och alldeles för många tankar i huvudet. Vi kramas hejdå och det känns inte alls som sist, när jag knappt ville gå in.

Sen går jag in och försöker tänka att det bara är tillfälligt, jag lyssnar på Tomas Andersson Wij och när han sjunger när morfars hjärta stanna var det som ett stort träd föll till marken rinner tårarna ner för kinderna och jag vet varken ut eller in.

Jag vill att det ska kännas som det gjorde i onsdags, då när jag trodde att det kanske fanns nånting där. Nu kan jag inte sluta tänka på alla grejer som är fel, och jag blir så trött på mig själv samtidigt som jag inte vet hur jag ska göra. Imorgon ska vi ses igen, känns det likadant då får jag kanske inse att det inte var min tur denna gången heller.

torsdag 9 november 2017

men tack Sundbyberg, jag är fri.

Vi bestämmer att vi ska ses i korsningen hundra meter från där jag bor, jag skriver att han ska säga till när han är en minut bort. Han skriver 5 minuter, 2 minuter och "till!" och jag går ner för trappen, ner för backen. Det bor nästan en miljon människor i Stockholm och jag har lyckats träffa en som bor två kvarter bort. Han står där och väntar och vi kramas och börjar gå. Det är kallt och vinter i vinden men det är varmt i bröstet för ju fler steg vi går desto lugnare blir hjärtslagen. Vi pratar oavbrutet, skrattar, diskuterar, resonerar. Helt plötsligt har vi gått ett varv, två, och när vi är tillbaka där vi startade får jag en känsla av att han vill gå hem men så säger han att jag ska följa med, han vill visa nånting. Vi går in i ett villakvarter, runt ett hörn och en skylt säger "utsiktsplats". Han säger att han vet att det är klyschigt men jag bara ler, han visar mig upp för liten bergsknalle och där uppe ser man ut över halva stan. Det är röda, gröna, gula ljus och han pekar och visar vad som ligger var. Vi snurrar ett varv och jag ser nya vyer som jag inte visste fanns så nära. Sen går vi ner, jag halkar till och trampar i en vattenpöl och han frågar om det gick bra, jag bara skrattar och då skrattar han också. Sen frågar han igen om det gick bra, om jag blev blöt om fötterna?

Vi går och vi går, det är gator upp och gator ner, han visar torg och parker och försöker skrämma mig att det finns råttor överallt och jag hoppar till när jag ser en skugga lite längre fram. Han visar mig områden i stan som jag inte sett trots att de ligger fem minuter från där jag bor, och han bara fortsätter gå. Snart är vi i Sundbyberg och vi skämtar om att det är fem minuters promenad från en stad till en annan här, han retar mig för min skånska och blir imponerad av hur mycket jag kan låta som en stockholmare när jag anstränger mig.

Vi går och vi går, jag tappar helt begrepp om tid och rum, kan inte lokalisera mig överhuvudtaget men det gör ingenting. Jag vet inte om jag minns senast en person jag bara träffat en gång tidigare fått mig att känna mig så bekväm så snabbt. Jag känner mig rolig, smart, kompetent, intressant. Han frågar tusen och en frågor och jag svarar, han nickar, kommenterar, resonerar, argumenterar. Vi pratar om jobb och boende och djur och personligheter, vi pratar om intressen och chefer och vad som är bäst med helgen.

Vi går och går, tillbaka till där vi kom ifrån och han pekar och visar var han bor. Jag säger att jag hittar hem, han behöver inte gå med mig, det är ju en omväg för vi är precis utanför hans lägenhet. Men han bara fortsätter som att det är självklart, han följer mig hela vägen till dörren och så pratar vi om helgplaner. Jag säger att enligt min app har vi gått två mil, jag vet inte om det stämmer men vi har varit ute i över tre timmar. Han kramar mig hårdare hejdå än förra gången, så går han uppför backen och jag går in. Och då kommer jag på att inte en enda gång på de här tre timmarna har jag tänkt på det där med sex år. Inte ens när han säger att han och hans ex var ihop i åtta år.

Jag vaknar och ser ett meddelande med ett "tack för ikväll", jag svarar "tack detsamma" med ett leende. Sen hörs vi till och från under dagen, så där enkelt och naturligt som vi gjort i över en vecka. På söndag ska vi ses igen.

fredag 3 november 2017

i know it´s a shame.

Btw, var du nervös igår? skriver han efter att jag tackat för kaffen. Jag svarar att jag inte var nervös (för jag var inte nervös), bara trött och frågar om det verkade som det. Litegrann, svarar han. Jag sitter på kontoret och stirrar i telefonen. Innan dess har han hunnit skriva att jag "verkar vettig och fin" och att han gärna träffas mer. Jag svarar detsamma och jag tänker att kanske är han bara en sån där ärlig, rakt på sak, kind of guy. Inte mig emot, allt blir mycket lättare då även om det är ovant. Vi bestämmer att vi ska hitta på nåt nästa vecka när jag är tillbaka i Stockholm.

Sen skriver vi till och från under dagen, han håller mig sällskap på en fem timmars lång tågresa söderut. När jag kommit hem och det är mörkt ute skriver han och frågar vad jag är ute efter, "vad jag söker på dejtingfronten". Om jag vill ha nåt seriöst eller inte. Jag stirrar ner i telefonen. Det hugger till i bröstet. Jag väntar och så svarar jag "mer seriöst än oseriöst i alla fall" och han svarar "ok". Inget mer.

Och det är nu det kommer. Jag känner det fysiskt i min kropp och jag märker det i mitt huvud. Tankarna och oron och hjärtklappningen och sorgen. Allt kommer på en gång. Det är likadant varje gång jag dejtar, jag drabbas av det som en återkommande infektion. Det är som att sårskorpan börjat skrapas av och nu är såret helt blottat igen. För nu kommer de där mörka tankarna, de som jag brottas med och som jag inte kan skaka av mig. De som bara blir värre för varje månad, varje år som går. Skammen. Känslan av att vara konstig, att inte duga, att det är nåt fel på mig. Jag skäms.

Jag skäms över att jag snart måste berätta för honom, eller någon annan, hur länge jag varit singel. Och jag vet att det egentligen inte är nåt att skämmas över, tro mig jag förstår det, men jag kan inte göra av mig av med känslan ändå. Den har funnits med mig, långt där bak, som en vilande kraft som väcks till liv när jag sätts i såna här situationer. Kanske är det till och med därför jag undviker att dejta, för att då vet jag att jag slipper hantera den. Då kan jag bara låtsas som att jag är som alla andra som går från ett förhållande till ett annat, som inte verkar ha några problem att träffa nån. När jag inte dejtar kan jag låtsas att jag varit singel i sex månader och inte sex år. Förstår ni hur länge sex år är?

Sex år är mer än två tusen dagar, det är 2012, 2013, 2014, 2015, 2016 som bara swishat förbi och jag har försökt hänga med. Sex år är kompisar som gift sig, bebisar som blivit stora, morföräldrar som blivit gamla, maraton som blivit sprungna, resor som upplevts och liv som har förändrats. Sex år är nästan dubbelt så länge som mina längsta förhållanden varat, sex år är längre än jag pluggat och bott utomlands, sex år är de som börjar skolan. Förstår ni? För jag gör det inte. För i början, då när jag kom hem för sex år sen, då var jag trasig och det tog tid innan jag blev hel, kanske är jag fortfarande inte riktigt där än. När det hade gått ett år och jag äntligen kunde se ljuset, innan mörkret tog vid igen. Efter två år när det kändes lättare att andas, och jag insåg att jag valt rätt. Efter tre år började jag känna att det var konstigt att det tog sån tid, att det var så svårt att träffa nån ny. Fyra år gick och då hade jag provat vingarna som bar ett tag men jag landade aldrig mjukt, alltid med en krasch. Efter fem år kändes det som att jag aldrig skulle nå fram, och nu känner jag hopp blandat med förtvivlan efter sex år.

Och det som är det allra mörkaste och sorgligaste i detta är att det bara blir värre för varje år som går. För jag bygger upp ännu mer innebörd i de där åren när det läggs fler till samlingen. Det blir ett ännu större hinder, en barriär som jag är rädd att jag till slut aldrig kommer ta mig över. Jag är rädd att jag kommer fastna på denna sidan muren, en mur som jag själv byggt och som jag inte klarar ta mig över. Jag inser att jag måste ta mig ur tankarna, för de förstör så himla mycket för mig. Men jag vet inte hur jag ska göra, det känns som jag står helt handfallen med min skam och det är ett megastort i-landsproblem men det är mitt och jag känner en sån stor sorg över att jag låtit det gå såhär långt, att jag hamnat i den här onda cirkeln, i en spiral som bara verkar gå åt ett håll och det är ner.

Jag vill bara veta hur jag ska göra och hur jag ska tänka för att inte fastna ännu mer i detta mönster och vakna om ett år, två år, fem år med samma tankar och vara kvar i samma situation, i samma mörker och med samma skam.

onsdag 1 november 2017

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv.

Det blir onsdag, dagarna springer fram lika snabbt som människorna rör sig i tunnelbanesystemet. Jag sitter på ett möte på jobbet och känner mig som en fejk, jag har ingen jävla aning vad jag håller på med. Jag trodde jag började få styr på det, att jag hade koll men idag känns det bara som att jag lurat alla, att jag snott nåns identitet och låtsas vara läkare fast jag egentligen bara är vårdbiträde. Till stor del är det mina egna skyhöga krav som krockar med att vissa saker har jag faktiskt aldrig gjort förut, men jag tror som vanligt att jag ska kunna allt ändå och när jag inte kan det blir jag besviken och känner mig misslyckad.

Jag åker på lunchmöte på Östermalm, känner mig så himla felplacerad där bland snubbar i kostym och damer med päls, jag blir nästan trampad på av en äldre kvinna som verkar tro att hon har ensamrätt till trottoaren. Jag bara tittar på henne och hennes blick viker undan, jag tänker att det är det här som är baksidan med Stockholm, skillnaden på folk och folk. På väg tillbaka till Söder tar jag tunnelbanan åt fel håll, jag är så snurrig i huvudet att jag inte inser det förrän dörrarna stängs och jag åker en hållplats, går av och åker åt andra hållet tillbaka igen. Aldrig har jag gått så mycket fel som i Stockholm, jag verkar ha tappat mitt lokalsinne nånstans på vägen mellan Skåne och Södermanland.

I två och en halv timme på kontoret jobbar jag fram en ny plan, jag sväljer stoltheten och letar information, tar hjälp av andra och försöker få struktur och ordning i kaoset. Samtidigt blinkar telefonen av meddelanden från han som i text får mig att skratta rakt ut, och jag känner bara för att ställa in allt när han frågar vilken tid vi ska ses. Jag vill åka hem och lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet. Istället svarar jag en tid och vi bestämmer plats, jag skriver till vännerna att jag inte orkar gå på dejt men alla peppar och säger att jag ska gå dit, en timme kan jag ge honom.

Han skriver att han är 8 minuter bort, det regnar och är mörkt ute, helt plötsligt är han bara 2 minuter bort och jag är framme. Vi går en liten runda, sätter oss och dricker kaffe. Han ska träna efter vår träff, jag ska hem och packa. Tre timmar går snabbare än folket på rullbanden vid T-centralen, på riktigt springer den iväg när vi pratar om jobb och boende och resor och tevelicens och dokumentärer. Han är smart, ödmjuk, generös och har ett driv och glimten i ögat sådär så att man ser att det händer nånting när han tänker. Han pratar men frågar också frågor, låter mig prata, lyssnar och nickar och är intresserad av det jag säger. Vi tänker likadant om så mycket, vi skrattar och allt är bara så himla bekvämt och avslappnat. Jag tänker flera gånger att han är fin, inte på det där pirr i magen, slita av kläderna-sättet utan på det där andra sättet. Det där sättet som kommer av intelligens, initiativ, gemenskap och lugn. Jag tycker att han är attraktiv för att han är smart, inte för att jag bländas av hans snygghet. När vi ska skiljas åt följer han mig en bit på vägen, när vi kramas säger han att det var trevligt att träffas och att jag ska ta hand om mig.

Jag går hem genom regnet och tänker att sådär säger man väl när man inte ska ses mer. Ta hand om dig? Det var trevligt att träffas? Tankarna kommer direkt och jag överanalyserar allt, jag kommer hem och tänker att det är så typiskt att jag var nära på att ställa in och så blev det så himla trevligt. Jag vill träffa honom igen för jag vill veta mer om honom, jag undrar hur mycket mer vi har att prata om, jag tror det är en hel del.

Och så tänker jag att bara för att jag vill ses igen så vill säkert inte han, jag kommer inte gråta över det om det blir så men jag kommer bli besviken. Jag hoppas han känner likadant, jag hoppas telefonen blinkar till snart igen och att det är på grund av honom.